OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om ytterligare en debutroman, fyndad second hand.

Guldgruvan Ulva Diversehandel är väl värd att besökas för alla fina saker, men också för sina böcker. I augusti 2026 var jag där och fyndade, bland annat ett antal debutromaner. En av dessa var Sara Paborns bok Släktfeber från 2009. Författaren har jag läst andra böcker av, men att hitta och läsa en debutroman är alltid speciellt.

Faster, släktens dominanta kvinna, dör 107 år gammal. Med detta ändras styrkeförhållandena. Under några sommarveckor fördelas Fasters saker. Gamla minnen och oförrätter kommer upp till ytan. Oläkta sår. Men nåt annat växer också fram, en känsla av samörighet och tillhörighet, kanske rentav försoning och gemenskap.

Den här Faster… Hon påminner mig starkt om min pappas mostrar som i våra ögon var… mycket speciella. Jag tycker att Sara Paborn är lysande i sina karaktärsbeskrivningar, framför allt av just Faster som faktiskt är död redan när boken inleds och inte kan visa sig själv. Övriga karaktärer är trovärdigt beskrivna liksom även miljöerna, från berättarjagets ärvda, sunkiga stuga, in i minsta detalj. Som det där med botten på pottan som slitits av åratals frätande urin. Bara en sån sak…

Några större sympatier för nån av karaktärerna har jag emellertid inte. Släkten tycks bestå av starka kvinnor – och en pappa som har gravidmage, äter bananer och är otroligt självcentrerad. Vad är hans roll i berättelsen? Han påminner faktiskt lite om Muminpappan och han gör ingen som helst nytta till dess att han…

Det här är en annorlunda roman om en familj. Författaren bjuder på både skratt och allvar, liksom finurliga formuleringar och bihistorier. Jag gillar att kapitlen i boken har titlar. Som debutroman är den riktigt bra, även om den inte helt når upp till högsta topp.

En av de allvarsmeningar jag stryker under och försöker ta till mig (utan att riktigt lyckas) är denna:

”[…] Jag hoppas att jag klarar av att åldras utan att känna mig alltför oförverkligad […]

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Bloggat om boken har också i hyllan och Dagens bok gjort.

Livet är kort.