OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en svensk deckare som är lika gammal som jag.

Ibland har jag gjort en del bokfynd på Ulva Diversehandel. Jag gillar att åka dit och titta på alla fina saker. Det händer att jag handlar. Eftersom diversehandeln har börjat sälja mer böcker rotar jag gärna i boklådorna och -högarna. I augusti 2026 fyndade jag en gammal deckare, lika gammal som jag själv, förresten, av författarpseudonymen Vic Suneson. Han som egentligen hette Sune Lundquist, var son till chefen för Pressbyrån och som jobbade som civilingenjör innan han började skriva deckare på heltid. Han som tillsammans med Maria Lang, Hans-Krister Rönblom och Stieg Trenter räknas som en av ”de fyra stora” svenska deckarförfattarna under 1940–1960-talen. Boken jag köpte har titeln Förtroeliga band. Den ingår i en serie om poliserna O.P. Nilsson och Kjell Myhrman. Den senare är inte med i den här boken.

Schlagersångerskan Linda Ray hittas död med en pistol i handen efter ett misslyckat framträdande i melodifestivalen. Är det självmord eller mord? Snart blir hennes man, han som hittade kroppen, misstänkt för mord. Polisen O.P. Nilsson och hans kollegor får hand om fallet.

Det här är en typisk svensk sextiotalsdeckare. Inte nog med att meningarna är sju mil långa, fokus ligger rätt mycket på miljöbeskrivningarna. Eller i det här fallet, bygget av Esssingeleden, på sin tid Sveriges största vägbygge, och trafikfrågor i Stockholm rent generellt. Betänk också att detta är innan högertrafikomläggningen.

Vad gäller karaktärerna är bokens kvinnor rena utsmyckningar. Deras utseende och klädsel beskrivs gärna, men i övrigt verkar de flesta mer eller mindre dumma i huvudet. Männen är buffliga. Utöver det röker typ alla.

Men det är charmigt. Det är rätt mysigt att läsa om kvällstidningar i papper, mynt och priser och musik och rullbandspelare. Och jag gillar både längden på den här deckaren och att gåtan står i centrum. Ett kul grepp är att jag som läsare redan från början får veta vem mördaren är. Sen ska bokens polisman ta reda på det också.

Jag tycker att den här boken håller bra som deckare. Gåtan är det viktigaste, även om jag som läsare vet vem mördaren är. Det jag inte vet är varför.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.