OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Bedrövlig kväll igår med otroligt ont i knäet. Jag gick och la mig redan 21.15. När jag vaknade i morse hade värken lättat, men knäet var stelt. Efter att ha varit in i duschen och gått omkring lite hemma kom det onda tillbaka igen. Letade fram kryckan, åtminstone att ha hemma. Jag kan inte ha den till eller på jobbet.

Petade i mig frukostfilen och mådde illa som fan. Fick verkligen anstränga mig för att inte kräkas. Jag vet ju inte hur jag ska göra med medicinerna i såna fall. Ska jag försöka ta nya om jag kräks upp dem jag tagit? Ingen vet och från vården får man inga svar. Eller bara konstiga svar.

Kunde ha varit en mysig onsdagsfrukost med fil, Hopptisarna, boken och ett livande ljus. Men jag hade ont och jag mådde illa.

Vart vänder man sig för att få hjälp när man har fruktansvärt ont?

Jo, jag fick ett svar på 1177 i morse, men inte från ”min” husläkare. Den fina doktorn är under utbildning och för tillfället iväg på jobb inom slutenvården. Hans handledare svarade emellertid och det var ju ett goddag yxskaft-svar. Handledaren hänvisade mig till fysioterapeut om jag har problem med muskler och leder. Sen hade han stängt ärendet. Så jag skapade ett nytt ärende och skrev ett nytt meddelande direkt till handledaren och berättade att jag knappt kan gå. Men att jag tagit mig till jobbet och hoppas kunna ta mig hem idag samt att jag fortsätter med Voltarengelen. Jag skrev att jag inte är doktor och därför inte kan ställa diagnos själv. Underförstått: jag vet inte om det är muskler eller leder jag har ont i, jag har bara fruktansvärt ont och jag behöver hjälp.

Sen tänkte jag för mig själv att jag jobbar hemifrån torsdag och fredag för att vila knäet. Dessvärre måste jag lämna och hämta bilen på tvätt på fredag, men det är en kort promenad och varken uppför eller nerför, så det borde jag fixa, kanske med krycka. Det kom ytterligare ett svar från samma läkare där han bland annat skrev att om mitt ärende är av akut karaktär finns det akuttider på fredag. Sen avslutade läkaren igen, så om jag ville svara fick jag skapa ett nytt ärende. Det gjorde jag inte. Jag orkar inte försöka kommunicera med vården på detta yxiga sätt. Jag fick rådet av en arbetskamrat att vända mig till närakuten. Det kanske jag gör om det inte blir bättre.

Före och efter allt detta deltog jag i möten på jobbet. Ja, jag försökte jobba också. Det är svårt när man har så ont att man mår illa och dessutom inte får nån hjälp av vården.

∼ ♦ ∼

Lunchbreak och klipp

Ett av skälen till att jag faktiskt envist tog mig till jobbet idag var att jag hade en lunchdejt med en tidigare arbetskamrat. Det var mycket bra. Mindre bra var förstås att jag bröt ihop nästan genast i hennes bil på väg till lunchstället, men sen var det gjort och jag kunde skärpa till mig. Och konstatera att vi är många som har olika sorters kors att bära. För mig var det guld värt att komma bort från jobbet, äta varm mat (funkade bra mot illamåendet), prata med och lyssna på nån som jag har förtroende för. Det blev ett break, ett avbrott i samma samma samma elände. Tyvärr avslutades lunchen med en p-bot. Det kunde mitt lunchsällskap ha sluppit. Jag erbjöd mig givetvis att betala hälften, men se det fick jag inte.

God och varm lunch, finfint sällskap.

Det andra skälet till att jag gick till jobbet idag var att jag hade en klipptid klockan 16. Igors salong ligger på vägen mellan jobbet och hemmet. Dit haltade jag en halvtimme innan, med ryggsäcken full av en artikel på gång och ett första korrektur på ett magasin, saker att jobba med under torsdag och fredag.

Trött och sur och värkig före klipp.

Märkt av värk, men nyklippt.

∼ ♦ ∼

Vill bara inte vara olycklig hela tiden

En tung dag går mot sitt slut. Eftersom jag åt en rejäl och varm lunch räckte det bra med mackor igen till kvällsmat. Och så läste jag de sista sidorna i Förtroeliga band. Ett inlägg om boken kommer senare i kväll.

Mackkvällsmat igen med Hopptisarna och de sista sidorna i Förtroeliga band.

Jag ska försöka sitta med knäet högt och vila det så mycket som det går. Och så ska jag försöka att inte bry mig så mycket om idiotivården och annat som suger just nu. Jag är tacksam att jag tog mig hem idag. Men jag har svårt att vara tacksam för att vi är så många som stretar med olika kors. Jag vill inte vara lycklig hela tiden. Jag vill bara inte vara olycklig hela tiden.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

I morgon ska jag jobba vidare med min artikel, men jag ska också ta bilder till den. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.