OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Dålig måndagskväll och riktigt dålig natt. Jag hade ont. Har ont. Ont som fan i framför allt knäet. Även knölen på foten känns av. Inget svar har jag fått från min husläkare heller. Frågan är emellertid vad han kan göra. Jag kör på med Voltarengelen. Nog tyckte jag att den gjorde nytta i helgen, men kanske handlade det mest om att knäet fick vila. Jag lyckades ta mig ur sängen, in i duschen och fram till frukostbordet. Hopptisarna glodde på mig. Från Förtroeliga band hörde även jag… Rösten. (Förklaringen kommer senare i inlägget om boken.)

Frukostbordet i morse. Hopptisarna glodde på mig.

∼ ♦ ∼

Envis Jävel

Kom ihåg allt! Precis som det står på whiteboarden.

En envis jävel är jag. Kom ihåg det. Kom ihåg allt jag skriver, för jag har ingen annan att berätta för än du, kära dagbok. Jag bara kämpar på och det kommer nya krämpor hela jävla tiden. Hinner inte tillfriskna emellan. Ska det vara så här resten av livet? Då vill jag inte vara med. Men Envis Jävel tog sig till jobbet, hur ont det än gjorde i fot och knä. Haltade trottoarerna fram, stapplade uppför Carolinabacken. Det var en väg, det. Sen skulle jag hem också. Stora A tyckte att jag skulle jobba hemifrån, men det känns som om det är så grinigt vad gäller det just nu.

På jobbet var jag först även idag. Och jag satte genast igång med det roliga skrivuppdraget. Det handlar om… litteratur. Tjolahopp! Men inte ens det kunde ta udden av smärtan. Jag satt och skrev intensivt. Då blev jag stel. Fick ondare. Varför tar det aldrig slut? Gelen var förstås med till jobbet. Jag kommer ihåg allt. Ibland. När inte hjärnan är inkapslad i dimma från tunga hjärtmediciner. Mediciner som jag borde må bra av, men som jag mest mår skit av.

Mitt på dagen skrivbordslunch som igår. Sen fortsatte jag med min artikeltext. Det blir fan en roman.

Skrivbordslunch igen, samma som igår. Eller likadan, heter det.

På eftermiddagen läste jag igenom texten och redigerade. Vidare kontaktade jag intervjuperson och fotograf, tog en vattenfika och sen var arbetsdagen slut. Och ja. Jag tog mig hem, men det var knappt. Väl hemma avslutade jag ett par saker i ”ärendet”.

∼ ♦ ∼

Paketutdelning

När jag kom hem från jobbet blev det paketutdelning. Postboxen var full av post, men den roliga posten var två paket. 

Grejorna jag nätshoppade igår kväll från Apotea kom i ett vitt paket. Snacka om snabb leverans! Jag hade beställt fotkräm och ansiktsvatten. Framför allt fotkrämen är mycket billigare på nätet. Och fötternas välbefinnande kan jag ju påverka. Värre är det med ansiktet. Det är som det är. Inte vackert. Men jag önskade att paketet hade innehållit nånting för mitt knä, för det gör bara mer och mer ont.

Ett paket från Apotea låg i postboxen…

…och i det en fotkräm och ansiktsvatten som jag beställde igår kväll.

Paket nummer två var brunt och hade ett hårt innehåll. Polaris (förlaget bygger om sin webbplats, så där finns inte mycket att se just nu) hade så vänligt skickat Ellinor Skagegårds debutroman Vildfåglar som jag bett att få för recension. Stort TACK!

Ett brunt paket…

…med Ellinor Skagegårds bok Vildfåglar för recension.

∼ ♦ ∼

Jag kom inte ihåg allt…

Ingen är ofelbar, allra minst jag. Jag kom inte ihåg allt. Till exempel vad jag skulle äta. Eftersom jag hade så ont var jag inte heller särskilt hungrig. Men jag bestämde mig för att det skulle bli saltgurksprovning. Jag åt mackor med rejäla skivor av Annas saltgurka ovanpå kalkonsalami respektive cheddarost och drack kaffe till. Jag blev mätt. Saltgurkorna var perfekta. Dem glömmer jag inte! Tur att jag har flera gurkor kvar också.

Saltgurksprovning till kvällsmat. Gurkorna var perfekta!

Resten av kvällen ska jag ägna mig åt att försöka hitta en någorlunda bekväm ställning så att knäet gör så lite ont som möjligt.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Liberalerna i Uppsala tycks tro att valpropaganda är samhällsinformation. Det tycker inte jag. Jag tycker att det är reklam. På min postbox har jag angett att jag inte vill ha reklam. Liberalerna och Sverigedemokraterna är de enda som har ignorerat detta. Det här är ingen politisk blogg, men ett parti som har en partiledare som i en TV-intervju säger att man kan skrota min yrkesgrupp får aldrig nånsin min röst. 

Ett brev från liberalerna är valpropaganda och reklam, enligt min mening, inte samhällsinformation.

Utöver det undrar jag vart man ska vända sig för att slippa få den här typen av skräp i sin postbox. Det framgick inte av skräpet. Det stod bara att man skulle höra av sig… Liberalerna om några skulle behöva en kommunikatör. Minst. Fast vilken kommunikatör skulle vilja jobba med det partiet som tycker att den yrkesgruppen är onödig..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.