OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, utan…

Så klart att det känns. Så klart att jag saknar extra mycket vissa dar, inte nödvändigtvis just den här dan. Men… det var ju aldrig okomplicerat. Och det gjorde vissa saker svåra. Att aldrig veta vilken fot jag skulle stå på i stället för att helt enkelt stå på båda. Att alltid sakna positiv uppmärksamhet som motvikt mot den negativa. Att aldrig veta säkert om jag var älskad eller inte. Att alltid gissa, försöka ligga steget före. 

Men det jag lärde mig sent i livet var att du hade varit en tiger för mig, trots att jag inte passade in i din tillvaro. Trots att du förnekade den jag var, så var jag ändå till viss del din stolthet.

Att vara utan dig…

∼ ♦ ∼

Lite bättre och bokbyte

Jag har läst och vilat mycket.

Redan igår kväll började jag må lite bättre. Jag såg de två avslutande delarna av Misstänkt (riktigt bra brittisk kriminalserie) och två delar av Trom (annorlunda dansk-färöisk kriminalserie) innan jag gick och la mig. Magen har lugnat ner sig även om den fortfarande gör ont. Jag har inte tagit nåt mer piller, men jag har ätit lite, långsamt och försiktigt och jag har vilat och sovit mycket. Jag borde orka jobba i morron.

Efter morgonmedicinintaget kunde jag inte riktigt somna om, slumrade bara ett tag, innan det var dags att fixa kaffe. Jag hade ungefär 100 sidor kvar av Där skuggorna faller, men dem slukade jag. Som så ofta i kriminalromaner var slutet bra och jag ville ju veta vad som hade hänt de två försvunna personerna i boken. Och jodå jag fick svar. Min recension är också publicerad och puffad för i sociala medier. Nu har jag bytt till en av de två böcker jag senast köpte, Anne Holts bok Diamanter och rost, som ska vara den avslutande delen i serien om Hanne Wilhelmsen. Böckerna i den serien har varit lite… blandade kvalitetsmässigt, men jag har stora förväntningar på denna den sista boken om Hanne.

Boken är utläst och recensionen publicerad.

Bokbytet gick från en bok om två försvunna barn till en bok en märklig vänskap – och mord…

∼ ♦ ∼

Komma ifatt med tillvaron

Skivade rabarber på tining.

Veckans andra dag kände jag att jag behövde komma ifatt med tillvaron. Jag har vilat för mycket och nu när jag mår bättre vill jag göra saker.

Eftersom jag inte är del av nåt mänskligt sammanhang längre och inte har nån mamma i livet får jag göra saker för mig själv. Idag stod att koka en ny laddning rabarberkräm på att göra-listan. I morse tog jag fram en påse skivade rabarber ur frysen för att tina. Medan jag rörde i grytan tänkte jag förstås på mamma, för hennes rabarberkräm slår ingens – inte ens min…

Men det blev inte rabarberkräm till frukost, krämen behövde svalna. Jag åt två tunna lingongrovamackor och en skål med flingor, jordgubbar och mjölk. Frukosten åkte hiss i magen efteråt, så jag blev tvungen att lägga mig på soffan en stund.

Jag har kokat rabarberkräm för andra gången i år.

Jag åt en normal frukost, men den åkte hiss i magen efteråt.

Efter en stunds vila fördelade jag veckans medicin. Jag vågade inte ge mig iväg och tanka ännu efter det utan tog i stället itu med att plantera ett skott från min stjärnpelargon. Krukan ställde jag ut på balkongen, för den enda växtlighet som trivs där ute är pelargoner. I balkongsoffan hittade jag ett tomt äggskal. Hoppas den som bodde där inne är i säkerhet och kanske har flugit iväg för att fira mors dag.

Påfylld dosett…

…planterat skott av stjärnpelargon…

…och ett tomt äggskal i balkongsoffan.

Först därefter åkte jag och tankade – och allt gick bra. Magen har visserligen gjort ont även den här dan och inte är den som den ska, men jag är i dagsläget inte akut rädd för att det ska ske nån pinsam olycka.

Vädret har varit underbart. Tyvärr noterade jag det endast genom bilrutan. På balkongen har det varit alldeles för hett – över 40 grader – för att sitta och njuta. Så när jag kom hem från söndagens bilutflykt blev det Noisettefika och en stunds läsning i vardagsrummet. Jag är inte superpigg och det gäller att vila så mycket som jag bara kan tills i morrn när jag ska jobba.

Söndagsfika i vardagsrummet.

∼ ♦ ∼

Två dygn av tystnad

Nej, nu har söndagskvällarna återgått till att vara astråkiga igen. Ingen Antikrundan från idag och ingen mor har jag att fira med middag, till exempel. Jag åt resterna från igår i min ensamhet, eller nej. Med mina trägubbar Hopptimisten och Hopptikissen och boken jag läser är jag ju inte ensam.

Resterna från igår av lax och dillstuvad potatis blev perfekt söndagsmiddag med familjen.

Det slog mig att visst har jag chattat och haft sms-dialoger i helgen, men jag har inte pratat med nån sen i fredags. Det blir två dygn av tystnad. Det är ganska ofta mina helger är såna. Och jag börjar bli allt mer OK med det. Intalar jag mig. Till viss del har jag själv valt ensamhet, inte helt, dock.

Resten av kvällen ska jag inte heller umgås eller partaja utan säkerhetskopiera och rensa bilder och, om jag orkar, stryka.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Så klart att det känns att vara utan sammanhang. Den där delen av att inte själv har valt skaver.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.