Kära dagbok…
Det blev bra igår. Riktigt bra. Friskvårdstimmen gjorde mig piggare och starkare, ingen tvekan. Jag promenerade till marknaden, promenerade runt bland folk och försäljare med Anna vid min sida och jobbryggsäcken på ryggen – och mådde riktigt bra. Promenaden innebar också ett kärt återseende och en värmande middag på hemvägen. Det var som om tiden hade backat, nästan. Så tacksam för dessa timmar, så tacksam att jag fick känna mig… riktigt bra (i betydelsen frisk, bra är jag sällan).
Kvällen avslutades med hundar på TV till kvällskaffet samt bokbyte. Lucifer var mig behjälplig igen, mest kanske som statist. Katten är verkligen fotogenisk! Boken om ett rovdjur i Uppsala är nu utläst och recenserad och bytt till en roman om en kurtisan i Stockholm. Den senare är utlånad till mig av en arbetskamrat, hon som försåg mig med en hel hög historiska romaner när jag skulle börja jobba igen.
∼ ♦ ∼
I morse var det kallare än igår, runt nollan. Jag såg frostnupet gräs och dito höstlöv. Löven har fallit rikligt, gissningsvis på grund av blåsten i helgen. Promenaden till jobbet gick utmärkt idag. Jag flåsade bara lite och mest mot slutet och jag behövde inte stanna. När jag kom fram var jag inte yr. Illamåendet kände jag av lite i början när jag gick hemifrån, men det la sig ganska snabbt. Riktigt bra även i morse, med andra ord.
Den här tisdagen var det en mötesdag på jobbet. Två möten på förmiddagen, två på eftermiddagen. Inte så lätt att hinna och orka jobba med annat där emellan. För även om det känns riktigt bra är jag ju allt annat än just riktigt bra i betydelsen frisk. Jag måste vara rädd om krafterna för att palla att till exempel jobba en hel dag. Men det är sånt jag inte vill tänka på när jag under korta stunder – timmar, vanligtvis – mår OK.
Intressant att nämna i sammanhanget är dock att jag låg lite högt i puls igår kväll. Idag på förmiddagen låg jag lågt. När jag hade varit ute en tur på olika ärenden i huset där jag jobbar gick jag alla tre trappor upp – och jag orkade utan att pausa. Sen kollade jag pulsen och räknade med att den skulle ligga bra över 100. Den låg på 62… När jag kom hem från jobbet gick jag alla tre trappor upp till lägenheten. Då hade jag också gått från jobbet. Pulsen låg på 78, men jag noterade att den hoppade en del.
Lunchen blev sedvanlig, men idag hade jag bytt litterärt sällskap från ett rovdjur till en kurtisan. Jag ägnade också en del av lunchen med att fixa ut en del puffar av min ovan nämnda recension i lite olika sociala medier.
Efter lunchen följde dagens två andra möten. Båda var dynamiska och gav mycket, kanske att de har att göra med att jag känt mig riktigt bra idag..?
∼ ♦ ∼
I kväll är jag ensam hemma. Anna jobbar ett långpass, från 13 till 21.30. Givetvis har jag erbjudit mig att komma och hämta henne med bil när hon slutar jobba. Kvällen fram till dess har jag ägnat mig åt att skriva, äta, tvätta och hänga tvätt – i den ordningen. Anna hade också tvättat idag, så båda torkställningarna var fullhängda. Vi tog hem textilier från Slottet i helgen och tvättkorgen blev knökfull. Vilket påminner mig om att jag inte har köpt tvättmedel och det börjar ta slut… Men nu ska jag hänga med katterna, läsa och dricka kvällskaffe.
Som synes på bilden dukade jag långbord till mig och Citrus vid kvällsmaten. Katten höll sig på behörigt avstånd från de tända ljusen, men hon var väldigt nyfiken. Citrus, inklusive den fluffiga svansen, är intakt. Jag blev mätt på den sista (för den här gången!) portionen kycklinggratäng.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… jag hittade en riktigt bra och läsvärd artikel från januari 2023 på nätet. Pia Johansson berättar om hur det är att leva med förmaksflimmer. Läs den så kanske du förstår mig bättre, kära dagbok!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.