Ett inlägg om en litterär födelsedagspresent.

Det händer att det dimper ner ett blått paket till födelsedagen eller jul. (Ja, det finns uppenbarligen människor som tycker att jag är snäll.) Avsändare är vännen FEM och innehållet är nästan alltid litterärt. I slutet av april hade vännen skickat prinsessan Christina fru Magnusons biografi Hon kallades Daisy: att finna en farmor till mig i födelsedagspresent. Nu har jag läst den lilla boken. Tack!

Prinsessan Christina fru Magnuson träffade aldrig sin farmor, kronprinsessan Margareta, Gustaf VI Adolfs första hustru. Margareta, eller Daisy som hon kallades, dog bara 38 år gammal höggravid med sitt sjätte barn. Hon lämnade inte bara familjen i förlamande sorg – hon sörjdes av ett helt folk. Hur kom det sig? Och varför blev det så tyst efter henne? Prinsessan Christina fru Magnuson har sökt i familjearkiven efter svar, läst brev och dokument, kollat fotoalbum och pratat med släktingar. Den här boken, skriven i samarbete med Carl Otto Werkelid, är en sorts biografi där hon visar en vacker brittisk prinsessa som blev jättekär i en ung svensk prins.

Boken må vara liten till omfånget, men har ett djup som förundrar mig. Prinsessan Christina fru Magnuson har gjort en gedigen forskning. Hon skriver medryckande i det att hon blandar text som mest är fakta med text som är väldigt känslosam. Meningarna är en aning för långa för att passa mig till 100 procent – jag tappar ibland tråden – men samtidigt passar detta i en sån här bok.

Jag hade ingen aning om att kronprinsessan Margareta, Daisy, var så här intressant och spännande. Prinsessan Christina fru Magnuson har lyckats väl att beskriva den här personen som levde ett alldeles för kort liv och lämnade fem minderåriga barn och en ganska ung make efter sig.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.