Ett inlägg om en brittisk film baserad på en bok av en svensk författare och en amerikansk dito.

För en gångs skull hade jag sett nåt i TV-tablån för fredagskvällen som jag ville se. TV3 visade filmen The Postcard Killings från 2020, en film baserad på boken Postcard killers av Liza Marklund och James Patterson. Boken fick medelbetyg av mig, men filmen var jag ändå sugen på att se.

Det här handlar om seriemord och resande seriemördare. I filmen blir det en liten twist inledningsvis angående mördarens identitet. Tur att varken Anna eller jag kom ihåg boken! Filmens huvudperson är New York-polisen Jacob Kanon, vars nygifta dotter och man faller offer för seriemördaren. Mördaren fortsätter sin turné genom Europa och skickar då och då vykort med citat till framför allt journalister. Offren, som är stympade på olika sätt, är placerade som mycket obehagliga konstverk. I Sverige börjar Jacob jobba ihop med en journalist som får ett vykort. Han är i mördarens hasor.

Jag gillar att jag inledningsvis blir lurad kring vem som är mördare. Sen tycker jag att det blir lite för utdraget, även om det är spännande med Jacobs mördarjakt genom olika länder. Jag har svårt att se att en amerikansk polis får delta så aktivt i andra länders polisarbete – det känns inte realistiskt. Men… det är en film, baserad på en roman. Då är allt tillåtet.

Filmen gav mig över två timmars underhållning. Vi somnade inte nån av oss, även om jag kände att mina ögonlock blev tunga mot slutet.

Toffelomdömet för filmen blir som för boken.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.