Ett inlägg om en dansande mans liv skildrat i en liten självbiografi.

För ett tag sen råkade det bli så att jag såg ett avsnitt av Let’s dance. Det är inte nån TV-serie jag följer eller nånsin har följt, men jag vet att den är populär bland andra. En av de dansande männen där, Tobias Karlsson, gav för några år sen ut en liten självbiografi. Jag lånade Inte alltid en dans på rosor av Anna för att ta reda på vem Tobias Karlsson är.

Här berättar Tobias Karlsson om sig själv, killen som hellre umgicks med tjejerna i skolan och därför kallades femmi och bög. Men genom dansen kunde han glömma alla plågoandar och vara sig själv. Samtidigt gjorde dansen honom mer utsatt i byhålan där man inte fick vara annorlunda. Här skildrar han hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv, men också om vänskap och styrkan att gå vidare när livet är tufft.

Den här boken är relativt lättläst även om den stundtals är tung på det viset att Tobias Karlsson skriver om svåra saker. Det handlar mycket om komma ut-processen, nånting som jag hoppas är lättare idag än när både Tobias Karlsson och jag var unga. Mycket av det han beskriver känner jag igen, till exempel att det var svårast att komma ut för mamma och pappa. Dessutom tvingas Tobias Karlsson att komma ut två gånger. (Läs boken så fattar du!) Samtidigt värms jag av att Tobias Karlsson hittade nåt som först var en del av det svåra i tillvaron och sen blev till sån glädje – dansen.

Jag tycker att den här boken är viktig och djup samtidigt som den är underhållande. Det hedrar Tobias Karlsson att han har skrivit den själv och inte låtit nån annan göra det jobbet åt honom. Språket flyter lätt, formuleringarna är inte tillkrånglade och det finns en styrka i det han skriver.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.