Ett inlägg om en bok jag köpte av en av dem som skrev och illustrerade den.

I början av februari 2023 klämde Fästmön och jag in ett besök på Uppsala konstnärsklubb. Stina Wollter hade utställning och det var knappt två år sen vi sist såg hennes verk, då i Österbybruk. (Anna köpte vid det tillfället två små tavlor som sitter ovanför vår säng. Den tavla jag valde pryder omslaget till boken som det här inlägget handlar om.) Men i februari 2023  köpte vi ingen konst. Jag köpte däremot boken Kriget mot kroppen av Stina Wollter och Erik Hemmingsson (nej, inte Ninas pappa utan en namne!). Jag fick boken signerad av Stina Wollter dessutom. 

I den här boken har överviktsforskaren Erik Hemmingsson, tillika docent i metabolism, och konstnären Stina Wollter strålat samman för att skriva om vikthets, fettfobi och bantning. Boken varvar texter av båda fint illustrerade av Stina Wollter. Det handlar om viktmobbning, men också om vad som menas med hälsa och vad ny forskning säger (det finns hänvisningar vid texterna, men även en samlad referenslista i slutet av boken). Författarna ifrågasätter gamla sanningar och föreslår att läsaren utgår från sin egen kropp och sina egna behov för att få en bättre hälsa. Dessutom önskar de att kriget mot kroppen ska avslutas med fred. Boken avslutas med några vittnesmål/röster, människor som har skrivit till författarna om hur de har viktmobbats.

Jag blir mer berörd när jag läser än jag trodde. Författarna bjuder på sig själva och egna upplevelser. Eftersom jag kände Stina Wollters mamma till viss del (arbetskamrat såväl som granne under slutet av 1980-talet) visste jag en del om vikthetsen som pågick i den familjen, liksom om anorexian som Stina Wollters syster var sjuk av. Men ändå. Det här är bjussigt och känns både äkta och naket.

Redan första gången jag plockar upp boken för att läsa plöjer jag 40 procent av den. Jag påminns om mina egna ätstörningar, som jag har förträngt. Idag är jag ganska fri från dem, tack och lov. Samtidigt försöker jag gå ner i vikt just nu. Det gör att boken känns ännu viktigare (!) för mig. En annan tankeställare jag får är att jag är fördomsfull när det gäller tjocka människor och även när det gäller smala. Vem säger att smala människor är lyckligare än vi tjockisar?

Ja den här boken ger sannerligen många tankar och insikter. Jag påminns om familjemedlemmar och vänner som har viktmobbats. Men jag inser också att jag själv har fördomar. Och ja. Jag är tjock, men i skrivande stund ganska tillfreds med min kropp.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.