Ett inlägg om en fransk framtidsroman med tidsobundna teman.

Julklappsbok nummer två att bli läst var tegelstenen Förinta, en fransk framtidsroman av för mig nya författarbekantskapen Michel Houellebecq (jättejobbigt att stava hans efternamn). Med sina 632 sidor tänkte nog givaren, Annas snälla mamma, att boken skulle bli lite av en utmaning och ta en stund för mig att läsa. Jag passade på att börja läsa den när min vinterledighet stod för dörren.

Miljön är Paris, året 2027. Det är dags för presidentval. Då dyker en film av en skenavrättning av minstern och kandidaten Bruno Juge upp i sociala medier. Paul Raison, som är både hans vän och medarbetare, försöker ta reda på vem som ligger bakom filmen. Så sker några verkliga terrorattacker. Plötsligt är det Paul själv som är hotad. Samtidigt får Pauls far en stroke och han tvingas lägga sitt fokus på familjen. I samband med detta inser han hur långt ifrån han har kommit sin pappa och sina syskon – och sin fru.

Det här är egentligen ingen traditionell spänningsroman, utan mer en roman om existentialism och kärlek, tidsobundna teman. Jag grep mig an läsningen med öppna sinnen. Det var inte helt enkelt att komma in i handlingen, för just som jag trodde att jag hade gjort det sker nåt oförklarligt. Jag beundrar verkligen översättaren, för övrigt.

Det som gör boken extra spännande är att den börjar vid juletid, ungefär. Samma datum, fast några år tidigare, läser jag i boken att Pauls far flyttar till ett boende. Det är som om julen tvingar samman de här människorna, men också tvingar dem till eftertanke. Samtliga hanterar sina liv och kärlekar, men på väldigt olika sätt. Jag blir bitvis väldigt ledsen när jag läser. För det handlar om livet, framför allt, och döden, som hör till.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.