Kära dagbok…

Det blev ett bra möte igår kväll. Till det finns det en främsta orsak och biorsaker. Vad som är vad tänker jag inte gå in på här. Men jag blev fint avtackad med rosa tårta från Butiken på hörnet och en dubbelamaryllis i vacker kruka. Jag återlämnade nycklar och ordföranden var snäll nog att följa med mig hem som bärhjälp. Högerhanden är nämligen inte att lita på. Jag blev så glad och tacksam och jag kände ett tag att jag kanske ångrade mig. Sen tänkte jag att två år får vara nog. Det finns andra som kan bidra också. Och jag slipper utsätta mig för en persons otrevligheter. Notera att jag verkligen inte känner mig som nåt offer – jag känner mig stark som tog det här beslutet att inte finna mig i att bli oförskämt och respektlöst bemött. Jag är nöjd med mitt beslut.

Avtackad av BRF med en dubbelamaryllis i vacker kruka…

Sista biten av denna åt vi igår kväll.

När Fästmön kom hem från jobbet fick hon också en tårtbit. För det som blev över – cirka en halv tårta! – fick jag ju ta med hem. Inte bra, men väldigt gott… Och Citrus blev nöjd och glad när både Anna och jag satt en stund i våra fåtöljer så att kattan slapp vara ensam med sin busige bror som leker lite för tufft med sin något äldre, men till storleken mindre syster.

Citrus blev nöjd och glad när vi satt i våra fåtöljer.

∼ ♦ ∼

Tummen, detta väsentliga finger, är ond.

Den tredje dagen i november kändes lite varmare och något ljusare. Men jag var inte ut idag heller, så säker är jag inte. När jag vaknade kändes förkylningen bättre. Ett par timmar senare snöt jag ur mig litervis med otrevligheter efter att ha hostat i en kvart, så… nja… Kurant är jag inte. Även tumleden kändes bättre när jag vaknade efter att ha sovit med handledsstödet. Men så snart jag har suttit vid datorn och skrivit och grejat en stund får jag ont. Jag kan inte böja tummen särskilt långt bakåt vilket ställer till det till exempel när jag ska hålla i nåt som är tjockare än ett par centimeter. Tummen är alltså ett rätt väsentligt finger.

Katterna zoonade inte, men höll förvånansvärt sams idag och kunde ligga en stund i soffan båda två samtidigt.

Vid jobbdatorn gjorde jag väl inga jättestorverk idag, mer än att jag publicerade en artikel, som egentligen har varit klar en månad, på intranätet. Fördröjningen har främst berott på andras sjukdom, konferensvistelse och egen ledighet. På tal om ledighet verkar en hel del på avdelningen gå på långledighet. Idag hade vi ett enda möte för hela avdelningen. Vi var 21 som deltog via Zoom och det är nog ändå fler än på andra håll i förvaltningen, tror jag bestämt. En och annan jobbar hemifrån, så även jag eftersom jag snorar och hostar rejält fortfarande. Tar visst aldrig slut…

Dagen passerade med jobb och kattsällskap. Min enda utflykt från hemmet var att åka ner med kattskiten till soprummet. Jag tog flera korta pauser för att stretcha såväl tumled som rygg, vattna krukväxter och bädda. Jag läste en del i min bok på gång. Det är en väldigt bra debutbok, mer avslöjar jag inte nu. Lunchen blev lätt idag också. Vi var överens om att jag skulle ta fram kyckling ur frysen till middag i kväll. I morrn tänker jag laga kalkon åt oss, men jag måste handla en del tillbehör först. Det får bli efter klippningen. Jag tar eventuellt bilen som behöver tankas.

Kyckling på tining till middagen.

Lätt lunch i litterärt sällskap.

∼ ♦ ∼

Det hände en del tråkiga saker under dagen. Och samtidigt som jag fick veta det inkom ett akutjobb, ett papper behövde undertecknas IRL och magen gjorde en volt. Jag har emellertid överlevt och jag är inte den värst drabbade. Blir bara så förbannad på folk som inte respekterar skillnaden mellan mitt och ditt.

Att folk inte kan respektera skillnaden mellan mitt och ditt…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… allhelgonahelgen närmar sig och vi ska göra både sedvanliga saker och osedvanliga. Kära dagbok, du får helt enkelt hålla ett vakande öga på mig och Anna…

Håll ett vakande öga på oss.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.