Ett inlägg om en roman, helt enkelt.

En lördag i oktober skulle jag gå ner på stan för att köpa en kalendersats för nästa år till min Filofax. Det slutade med att jag inte bara köpte en kalendersats utan även Ulrika Ewermans bok Ormens år hos Uppsala Bokhandel. Jag hade hört ett antal röster som prisat boken. Sånt brukar jag inte lyssna på, men med all säkerhet var jag inte opåverkad.

Dessutom tyckte jag mycket om hennes debut, Monica Magnus 1966. Författaren har ju inte bara ett snyggt förnamn, utan hennes debutroman utspelar sig delvis på Main Street där jag bor.

Debutromanen är baserad på verkliga personer och händelser. Uppföljaren är en helt fiktiv roman och hänger inte ihop med den första boken. Båda böckerna utspelar sig däremot i dåtid. Året är 1956 när bokens huvudperson, flickan Judith, möter tvillingarna Valter och Vera. Judith har tvingats flytta ganska mycket under sina första levnadsår. Men så får fadern ett bra jobb och köper huset de har hyrt. Dessvärre är föräldrarnas äktenskap olyckligt. Judith är alltså av flera skäl en flicka som väljer att inte fästa sig för mycket vid vare sig människor eller platser. Men med Valter upplever hon nånting annat. Dessvärre bryter Valter och Vera med Judith under ormens år 1965 utan att Judith förstår varför. Och hon stannar inte kvar i byn utan flyr. Först när hon återvänder som vuxen kommer sanningen fram.

Det här är en sorglig roman där barn lider på olika sätt. Det handlar om rotlöshet, rädsla att fästa sig vid nåt eller nån, rädsla för att bli sviken. Och så handlar det om övergrepp och lögner.

Författaren har ett ypperligt flyt och ett underbart språk, trots att själva berättelsen är grym på flera sätt i bemärkelsen tuff. Det känns nästan som om Ulrika Ewerman har varit en fluga på väggen och iakttagit karaktärerna i verkliga livet. Det är så tydligt, så realistiskt. Även skildringarna av miljön, den rätt torftiga och begränsade småstaden, blir så verkliga.

Ofta läser jag att en uppföljare till en lyckad debutroman för det mesta inte når upp till samma höjder som den första boken. Det är helt fel i det här fallet. Ormens år är inte nån tegelsten, det vore helt onödigt, utan föredömligt lagom till omfånget. Men det är en mycket bra bok som inte lämnar mig oberörd.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.