Ett inlägg om en läskig bok.

I slutet av augusti kom ett efterlängtat bokpaket hem till mig. Det var en blandning böcker, dock mest av spänningskaraktär, som jag hade nätshoppat. En av böckerna var rysaren Grävlingen av en för mig ny författarbekantskap, Fredrik P Winter. Den här pocketboken var lätt att ha med sig, så den blev en riktigt god vän under de dagar jag läste den.

Bokens huvudperson är en seriemördare som kallas Grävlingen. En natt i november varje år tar han sig in i sina utvalda offers hus genom källargolvet. Kvar finns bara jordrester och blodspår – de döda tycks ha släpats ner i underjorden. Polisen Cecilia Wreede är den som försöker hitta mördaren. Annika Granlund är förläggare. En morgon hittar hon ett jordigt manus utanför förlaget. Manuset har titeln Jag är grävlingen. Det tycks vara en biografi… Utöver detta handlar boken om personernas privatliv, liv som så ofta är problematiska i såväl fiktion som verklighet.

Den här boken kommer jag snabbt in i och fastnar för direkt. Det är så spännande läsning, till och med ovan nämnda privatliv. Boken faller under genren psykologisk thriller, men jag skulle vilja kalla den rysare också. Det här är riktigt läskigt och skakar om mig. Att delar av boken utspelar sig i förlagsvärlden tilltalar mig också. Slutet blir emellertid lite väl utdraget. Tanken är nog att boken ska sluta med en knorr. Tyvärr listar jag ut knorren.

Några små grammatiska fel hittar jag dessutom. Dessa borde inte finnas om boken lästs igenom ordentligt före tryck. Det heter till exempel materiElrum, inte materiAlrum. Och när det gäller en person ser sig omkring gör hon det i sitt hem, inte i hennes, det vill säga någon annans, hem.

Toffelomdömet blir högt. Och jag tänker läsa mer av den här nya författarbekantskapens böcker! Olycksfåglar heter hans senaste bok och den är helt fristående från Grävlingen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.