Kära dagbok…

Nånstans hade jag väl nån förhoppning om att jag skulle piggna till och flyga iväg till jobbet i morse. Lika lätt som de luftballonger som drog förbi igår kväll (jag fångade bara en på bild) drog den tanken vidare. Det är bara att inse att jag är rejält sjuk.

En av gårdagens luftballonger….

…dök upp bakom träden…

…flämtade till och drog vidare…

I natt kände jag hostan komma krypande. Jag hade svårt att andas, hjärtklappning och feber. I morse var jobbstart inte att tänka på, men jag hade ju mejlat min chef under söndagen att jag nog var sjuk. Sov ändå rätt hyfsat i natt och var bara uppe vid femtiden och gav katterna mat. När jag hade vaknat till på förmiddagen kände jag att en dusch var behövlig – trots att jag fryser är jag varm. En brukar bli lite piggare då. Som ren, alltså. En alvedon på detta och jag kände mig hyfsad. Fästmön och jag åt frukost på balkongen.

Det visade sig att chefen och de kollegor som är på plats inte kom åt vissa saker, så jag blev tvungen att starta datorn och försöka fixa detta efter bästa förmåga. I samma veva passade jag på att registrera mig som sjuk. I hallen hade en påse med kattskit stått sen igår och luktat illa, så jag bet ihop, tog med mig fler sopor och åkte hissen ner till soprummet. Uppe igen var jag helt slut.

Det går trögt att läsa.

Anna bestämde sig för att åka till Slottet – det är ju fortfarande sommar och fint väder. Eventuellt går hon tillbaka dit efter jobbet i kväll och sover kvar, hon är ju ledig i morgon. Det är betydligt trevligare att vara i Slottet än hemma hos en sjukling och så ville hon få sol på sig. Men hennes solbrillor ligger kvar i köket och sol-BH:n i sovrummet. Bara matlåda och ingen frukost till i morgon tog hon med. Tur att det ligger en ICA-affär nära. Tröja till kvällen finns nog att låna i Slottet. Själv kröp jag ner i sängen igen och försökte läsa en stund. Det gick trögt.

Jag försöker att inte ligga i sängen hela tiden, men så snart alvedonet har gått ur kroppen blir jag helt slut. Lite har jag suttit på balkongen. Visst känner jag mig ensam, fast jag är ju vuxen och kan ta tillvara på mig själv. Katterna är ett gott sällskap, men ibland är de för sällskapssjuka. Och tandkrämen, som jag hade tänkt be Anna köpa (min är snart slut) räcker ett tag till. Annars får jag be en snäll granne om hjälp att handla, en och annan har erbjudit sig tidigare. Jag orkar inte gå till affären i dagsläget. Jag orkar fan knappt läsa ens. Kolla Instagram och kanske spela nåt mobilspel är vad jag mäktar med. Det här inlägget är precis som det jag skrev igår, skrivet i etapper. Jag är tvungen att ha datorn igång ifall jag behöver göra nån akut jobbinsats. Men chefen messade att jag ska bädda ner mig helt och hållet. I sängen, inte i jobb.

Dessvärre är det lite svårt när två kissar turas om att vara ”häftplåster”. Mammisen får inte ligga i sovrummet med stängd dörr. Då krafsas det på dörren och pips eländigt utanför. Jag gjorde några försök att slå dövörat till, men gav jag upp. Tryckte då i mig fler alvedon och torkade bort en stor duvskit på fönstret i Matsalen. Jag stod inte ut med att se den och jag skämdes inför grannarna – trots att blaffan inte var färsk. Den bara syntes igen inifrån när Anna hade tagit ner den trasiga jalusin. Efter det kollapsade jag i fåtöljen en god stund.

Jätteblaffan på fönstret…

…är borta nu.

Till middag rev jag fram plättar, som jag köpte i våras till Annas yngste son, ur frysen. De blev perfekta till middag idag och i morrn. Jag har inte ätit plättar sen jag var barn, faktiskt. Med jordgubbssylt och bubbelvatten med citronsmak blev jag riktigt mätt. Det finns även glass i frysen, vilket är skönt för en irriterad hals. Aptiten är det inga större fel på, det är bara stundtals som jag mår illa – och jag mår faktiskt lite bättre när jag äter.

Plättar till middag har jag inte ätit sen jag var barn.

∼ ♦ ∼

I kväll blir det vila, vila, vila. Jag ska försöka läsa lite också, det går en aning trögt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.