Ett inlägg om en serieroman.

Ganska länge stod en lite annorlunda bok på min inköpslista. I början av maj nätshoppade jag ett gäng böcker. Då var Anneli Furmarks bok Gå med mig till hörnet med i beställningen. En bokmal som jag skulle läsa en serieroman. Det gick nån månad innan jag skred till verket. På ett par dar hade jag läst ut boken.

Boken handlar om Elise och Dagmar. Elise är 50+ och gift med Henrik. Hennes söner har flyttat hemifrån. En dag träffar hon Dagmar på en vernissage. Dagmar är gift med en kvinna och har också barn. Det uppstår en stark attraktion dem emellan. De inleder en avståndsrelation som i mångt och mycket påminner om en tonårsförälskelse. Men de träffas också. Då är alla sms och telefonsamtal i ur och skur, på soliga parkbänkar och i kalla gathörn, bortblåsta. Frågan är bara hur länge.

Det här är riktigt bra. Inte trodde jag att en seriebok skulle fånga mitt intresse – och hålla det kvar. Men så var fallet. Bilderna skildrar fint de olika stämningarna och känslorna, främst hos Elise. Elise slits mellan sina känslor och kärlek för och till både Henrik och Dagmar och det är mest ur hennes perspektiv berättelsen växer fram. Där finns glädje och sorg, kärlek och tårar, rädsla för ensamheten, men inte så mycket rädsla för vad omgivningen ska tycka. Det gör att boken känns både realistisk och nutida. Författaren väjer inte för att skildra det svåra i olika livsval. Detta ger mig som läsare en hel del att tänka på.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.