Kära dagbok…

Mot slutet av arbetsdagen igår fick jag det bekräftat: nu är överflyttningen av mig och min tjänst klar. Jag läste ett inlägg på ex-avdelningens intranätblogg som min numera före detta chef hade skrivit. Innan jag loggade ut för dagen och veckan kollade jag ”systemet” – och fick flytten bekräftad. Det känns… oerhört skönt. Jag har fått en del återkoppling på chefens inlägg, en text vi formulerade stora delar av tillsammans. Fast ”många år” har jag inte jobbat där, bara fem. De flesta före detta kollegor tiger, som vanligt eller vågar inte visa utåt var eventuella sympatier ligger eller sina tankar kring det hela. När jag la ut på Instagram, en delvis maskerad skärmdump av inlägget, var en före detta kollega modig nog att skriva att de saknar mig. Det uppskattar jag väldigt mycket.

Före detta chefen på bloggen. Fast många år vet jag inte om fem är…

Det blev en ganska rask fredagsmiddag. Fästmön lagade som vanligt mat till Gymnasisten. Till oss hade jag föreslagit räkstubbe. Det är ju bara att ställa fram och äta. Vi skulle ju iväg på konsert.

Fredagsmiddag – vatten och bröd (med räkor).

Konserten i domkyrkan gavs av kören DUM, Domkyrkans ungdomsmusiker. De sjöng modern profan popmusik. Nästan alla i kören fick hoppa fram som solister. Det var inte alltid… så bra. Men i stort var det skönsång. Och så roligt att vi kunde göra nåt för en gångs skull en kväll tillsammans, Anna och jag. Dessutom en för oss lite ovanlig grej samt att den gick av stapeln i domkyrkan. Mer sånt är önskvärt!

Inne i Domkyrkan…

…sjöng kören DUM för oss.

Konserten höll på cirka en och en halv timme. Det var lagom, för kyrkbänkarna i Dômen och min onda rygg går inte så bra ihop. Ryggen fick både Linnex och behandling av Annas massagekudde när vi kom hem. Och på det var sin ostassiett och var sitt glas appassimento.

En ostassiett och ett glas rött intogs, under Citrus överinseende.

∼ ♦ ∼

Lördagen började som vanligt tidigt, men ändå senare än vanligt. En hel kvart senare jämfört med en vardag, för min del. Då var det nån som krafsade uppfodrande på sovrumsdörren och ville ha frukost. Nej, det var inte Gymnasisten. Han skulle inte upp förrän klockan sju… Idag var det nämligen dags för hans första högskoleprov, ett prov som tog hela lördagen i anspråk. Anna gick upp och såg till att han kom iväg med en rejäl matsäck. Sen blev det läsning och kaffe på sängen för min del, för jag hade kunnat sova mer, men… Boken jag läste var en ganska tung psykologisk thriller som blev lite seg i mitten. Men… mot slutet repade den sig och blev riktigt bra. Jag läste snabbt de sista sidorna innan jag bytte till den sjunde delen om Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord.

Lördagsstart….

…och bokbyte.

Vi firade Mazarinens dag på Ofvandahls.

Sen satte vi lite fart. Först blev det frukost. Anna dammsög så många rum hon orkade, innan jag tog över och gjorde de sista. Jag tömde kattpottorna. Duschen var extra skön i morse av nån anledning. Utanför lyste marssolen underbart. Termometern visade över sju grader när vi traskade iväg på våra lördagsärenden. Först fick Ostboden i Saluhallen ett besök. Där köpte jag tre ostar som vi valde tillsammans. Jag kollade inte på priset när jag betalade…

Innan vi gjorde de sista ärendena stannade vi till på Ofvandahls för att fira Mazarinens dag. Där var knökfullt som vanligt samt även en hel del megafonröster av olika slag. Somliga lockade till skratt, dessutom. Och ärligt talat ärade vi inte bara mazarinen utan även wienerbrödet. Anna bjöd på lördagsfikat, som hon tyvärr mådde lite illa av efteråt.

Ett besök på Ostboden och vi kom ut med en påse.

Och ja. Vi ärade wienerbrödet också.

Vi traskade iväg till Lutis, men gjorde ett stopp på vägen så att min sambo kunde shoppa lite kläder. Vad och var får hon själv berätta om, förstås. Hemkomna tog vi var sin kopp kardemummakaffe. Anna hittade för övrigt en fin Muminmugg i sina gömmor i morse. Den muggen hade hon köpt till sig själv när hon köpte till mig – på Alla hjärtans dag. Anna påminde mig starkt om min farmor, hon lyckades ofta glömma presenter. Kanske inte till sig själv dock, men till sitt enda barnbarn. Nåja, Anna och jag fick ett gott skratt – och Anna fick plötsligt en ny mugg.

Eftermiddagen gick fort. Jag ringde Annas snälla mamma och i morrn ska vi på en liten utflykt med bil. Gymnasisten kom hem vid 17-tiden och ”mådde skit”. Jag försökte säga att 8 – 16.30 är en vanlig arbetsdag, men att jag är övertygad om att han har gjort ett bra första prov. Det ger i alla fall tilläggspoäng till betyget. Anna påbörjade lördagskycklingen så att vi ska kunna äta tidigt. I kväll är det ju final i melodifestivalseländet, nåt som två tredjedelar av människorna som bor i vår lägenhet på Main Street vill se och lyssna på. För övrigt gjorde jag ostbrickan. Det syns.

Anna lagade indonesisk kyckling.

Jag fixade ostbrickan. Inte så snyggt, men gott och svindyrt.

∼ ♦ ∼

Och kära dagbok… Det är väl tur att det finns vin och att jag inte heter Lena… Tack @rappakaljan på Instagram. Detta gav mig ett av många skratt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.