Kära dagbok…

Om onsdagskvällen finns inte mycket att orda mer än att jag hann slänga i mig ett par mackor, köra två maskiner tvätt och läsa en stund medan maskinen jobbade – innan jag gick iväg på styrelsemöte. Mötet började klockan 19 och cirka 20.40 avslutade vi det. Jag gick upp och skrev protokollet på min dator samt skickade iväg det till ordförande för genomläsning. Hon svarade ganska omgående och hade endast en rättelse som jag utförde i morse. Därefter mejlade jag utkastet vidare till resten av styrelsen för granskning.

∼ ♦ ∼

Kontorstömning.

Det kom ett jobbmejl igår kväll i vilket min chef på plan ett, snart min före detta chef, anmodade mig att å det snaraste utrymma mitt kontor. Ja han formulerade sig inte riktigt så, men det var kontentan av det hela. Det som saknas för att hela flytten ska bli klar är underskrifter av två direktörer och sen tillhör jag Kommunikationsavdelningen. Det har varit en tuff kamp under flera år. Tråkigt, tungt och ledsamt många gånger eftersom jag 2016 tyckte att jag hade fått mitt drömjobb. Men det har också varit lärorikt och långt ifrån alla jag har jobbat med har varit ”dumma”, majoriteten har varit – och är! – ”snälla”. Det svåraste har nog varit att få se en väl fungerande verksamhet, med vissa fel och brister, men strukturerad, brytas ner och bli till kaos. Det är min åsikt –jag har förstås flera om det hela – men just denna står jag för klart och tydligt. Min snart före detta chef har också uttryckt att han trivs bäst att jobba i kaos. Jag däremot, föredrar att jobba i en strukturerad verksamhet.

När jag närmade mig jobbet i morse stod en av mina snart före detta arbetskamrater och rökte. Hon var ett sånt gott stöd för mig när jag var nyanställd. Idag sa vi lite ”hej då” och kramades. Det är ovanligt. Jag kramas nämligen inte med vem som helst – och det handlar inte om smitta, pandemi, bacillskräck eller nåt. Det är bara jag.

Nästan direkt på morgonen när jag kom till jobbet tömde jag mitt kontor på mina få privata ting. Jag rensade ett antal pärmar med papper som ingen ville ha, jag gav bort ”spermadukarna” (internt skämt!) och så tog jag mina tre kassar som en riktig baglady med mig in i hissen upp till plan tre. Tack till alla som har gjort detta möjligt!

Under fruktskålen fanns en gång en av spermadukarna.

∼ ♦ ∼

Förutom att tömma mitt kontor sa jag och mina arbetskamrater hej då till en duktig tjej som lämnar oss för ett annat jobb lite längre norrut. Tanken var att ha en AW efter jobbet i kväll. Nu blir det lite… gravöl – dels för att vår kamrat som slutar inte ville följa med, dels för min flytt. Kamraten sörjer jag, men tro inte för ett ögonblick att jag sörjer jobbflytten.

Så… i afton blir det ingen amatörvärdering av antikviteter. Jag tittar i stället djupt ner i ett ölglas. Och det här inlägget är förstås tidsinställt.

Hej då, kamrat och kontor!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.