Ett inlägg om en nysedd film.

Det är verkligen skit på TV just nu. Och ibland är en trött och seg och vill bara strötitta på nåt. Ganska sent på lördagskvällen bestämde vi oss för att se filmen The Dig (2021) på Netflix. Jag ska erkänna att jag hellre hade sett nån kriminalare än ett historiskt drama, men…

Filmen utspelar sig kring krigsutbrottet 1939. Änkan Edith Pretty lever ensam med sin son på en gård med stora ägor i Suffolk. Edith engagagerar den självlärde arkeologen Basil Brown för att gräva ut några gravhögar. Med ytterligare några händer och armar gräver Basil ut en hög och gör en spännande upptäckt. Många är de som vill delta i utgrävningarna. När den kände arkeologen Charles Philips kommer dit deklararerar han att graven är av nationellt intresse och tar över utgrävningarna. Han vill ta fynden till London. Men med det annalkande kriget går Edith till rättegång och vinner: hon äger rätten till fyndet. Samtidigt som hon kämpar med detta, är hon sjuk. Utöver detta finns ett HBTQ-tema.

Det här blev en väldigt fin och angenäm upplevelse. Visst tyckte jag att filmen var lite seg inledningsvis, men jag fann mig snart uppslukad och engagerad. Skådespelarprestationerna var lysande, tyckte jag, allt ifrån den sjuka, nästan genomskinliga mrs Pretty till den jordnära mr Brown och hans fru May. Bitvis är filmen rörande, med kriget som fond och de försluster det orsakar – och lär orsaka i framtiden. HBTQ-temat är subtilt skildrat, men inte i fokus. I stället är det den försmådda fruns (inte mrs Pretty, dock!)  kärleksstund som skildras.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.