Ett recenserande inlägg.

I början av september hittade flera recensionsexemplar av nyutkomna böcker hem till mig. En av dessa böcker var Alexandra Andrews bok Vem är Maud Dixon?, utgiven av Bokfabriken den 1 september. Enligt omslaget är boken en spänningsroman och det kan jag verkligen hålla med om.

Florence har flytt sin mamma och hemstad för New York. Där jobbar hon jobbar på ett förlag som assistent. Hennes enda vän är Lucy. Givetvis drömmer Florence om att bli författare, men hennes försök vill inte riktigt lyckas, inte ens sängvägen via en chef på förlaget. Men så får Florence ett erbjudande om att bli assistent till Maud Dixon. Maud Dixon är en världsberömd författare, men namnet är en pseudonym och ingen vet vem författaren är. Florence nappar på erbjudandet. Maud Dixon visar sig heta Helen Wilcox. På en resa till Marocko för att göra research för en roman råkar Florence och Helen ut för en bilolycka, där den senare avlider. När Florence vaknar upp på sjukhuset tror de att hon är Helen. Florence ser genast möjligheter i detta…

Trots att boken till att börja med är både pladdrig och fladdrig lyckas författaren skapa en kuslig stämning. Ganska snart inser jag att Florence skulle kunna göra nästan vad som helst för att nå sina mål och drömmar. Florence är med andra ord ganska obehaglig. Hon förföljer sin älskares fru och barn, bara det, liksom… Författaren skildrar på ett mästerligt sätt denna… osympatiska person och det räddar boken från det pladdriga och fladdriga i början.

Inte heller Helen är nån sympatisk person. Författaren får verkligen till det vad gäller skildringen av sina huvudkaraktärer. Men sen… sen blir det mest ganska rörigt. Till sist ror Alexandra Andrews berättelsen i hamn, fast då har jag sen länge slutat bli förvånad över denna skruvade roman. Det är lite för mycket, lite för långt och ändå välskrivet och skickligt berättat.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.