Ett inlägg om en fådd spionbok.

När jag var i Motala senast och fick bo på Workshop road, fann jag första kvällen två böcker på gästsängen. Det var självaste värdinnan, vännen FEM, som lagt dem där. Först ut att bli läst var Gustafson & Kants bok Singöspionen. Jag kände att jag behövde lite fiktiv spänning av mer vanligt slag.

Det här är den första boken i Singöserien. Centralfigurer är kriminalinspektör Solbritt Andersson och hennes man Rune. De har köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Där tillbringar de nu sommaren med sitt barnbarn Isabelle. En granne berättar om ett ouppklarat mordfall på Singö, strax efter att självaste dåvarande statsministern Olof Palme blev mördad. Mordet på Singö skedde på en välbevakad marinbas. Trots det lyckades även Singömördaren komma undan. Solbritt kan inte låta bli att börja nysta i fallet. Och det står inte på förrän hon får hotbrev…

Bitvis tycker jag att boken är skriven på för lätt svenska, nästan grundskolespråk. Men sen vänjer jag mig. En aning. Berättelsen är bitvis pladdrig och oväsentliga företeelser, dialoger och fakta förekommer liksom alltför detaljerade beskrivningar av mat och middagar. Boken hade vunnit på om detta hade ransonerats.

Personerna beskrivs väldigt levande och livfullt. Extra kul är tonåriga Isabelles reflektioner över de vuxna.

Utöver det är boken spännande. Ett kallt fall blandas med nutida kriminalitet. I just den här storyn går det inte att blunda för Palmemordet och det som skedde i det svenska samhället just då, nåt som definitivt ramar in den här kriminalromanen.

Förekomsten av cliffhangers är ymnig. Boken slutar även med en sån. Kanske är det därför jag vill fortsätta läsa de övriga fem delarna i serien..?

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.