Ett inlägg om en Ann Lindell-deckare.

Jag gillar mycket att läsa lokala författare. En av mina favoritförfattare inom genren deckare är Kjell Eriksson. Han, som inte bara är författare utan också trädgårdsmästare, skriver om numera före detta Uppsalapolisen Ann Lindell. Hon, som är från Ödeshög, av alla ställen, det vill säga nära min barndomsstad. Den senaste boken om Ann Lindell bär titeln Dödsuret. Boken är den andra delen av en nyare trilogi om Ann Lindell. Första delen bär titeln Den skrattande hazaren. Nu har jag just slagit ihop pärmarna på tvåan.

Ann Lindell är på Gräsö hos sin Edvard. Trots att hon har slutat som polis och i stället gör ost (!) kan hon inte låta bli att nysta i ett gammalt fall. Det handlar om en ung kvinna, Cecilia, som försvann fyra år tidigare och som nån nu plötsligt har sett vid liv. Samtidigt gömmer sig en hämnare på ön. Och hur står det egentligen till med Cecilias föräldrar?  Hemligheterna är många och ”Blixten”, som var kär i Cecilia som tonåring, såg han rätt den där gången ute på fjärden..?

Den här historien går framåt, om än lite långsamt. Det är ingen blodig mordhistoria direkt, men människorna berättelsen handlar om är onekligen skumma. Och döden har sin plats i boken, döden av nån annans hand än den egna.

Författaren gör inga djupdykningar ner i de mänskliga psykena, men han ger ledtrådar som läsaren sen får hantera. Att få grepp om Cecilia, huvudpersonen, är bland det svåraste. Det är också många historier i en och många av dem beror på händelser i det förgångna. Det kan bli lite rörigt bitvis. Dessutom flyttar sig mina sympatier hela tiden mellan olika personer. Den här boken var lite svår att greppa, men den är välskriven och spännande och slutet är inte givet förrän… i slutet.

Toffelomdömet blir högt. 

Livet är kort.