Kära dagbok…
Först en tillbakablick på den fina middagen Fästmön fixade till mig i lördags kväll. Ja, alla fick ju smaka om de ville! Jag åt och njöt av hennes hemgjorda kycklingquesadillas och hade sån tur att det blev över till lunch idag. Mums!
∼ ♦ ∼
Livet består som bekant av såväl glädje som sorg. Söndagen började med glädje. Glädje över att jag hade ytterligare en ledig dag när jag kunde omge mig med såna jag tycker om och som tycker om mig. Den gångna helgen – liksom särskilt idag – finns det emellertid personer som jag verkligen, verkligen saknar och som jag önskar kunde vara med mig. Nu går inte det av olika skäl, pandemin är bara en av många orsaker. Men jag är väldigt glad för de som hängde med mig igår och idag och alla som hörde av sig på annat vis. Ni är bäst!
Söndagen började i sedvanlig stil med läsning och kaffe på sängen. Vi fick också herrbesök i sovrummet. Lucifer låg snällt på sin lilla filt och tvättade sig, spann och sussade lite. Han kan verkligen ge mig ro i själen, den katten!
Här i hemmet har vi ytterligare två katter. De hängde också med mig, men i vardagsrummet. Mini kom och la sig på armstödet och lät sig bli borstad med kardan och en speciell handske. Alla tre katter håller på att tappa sina vinterpälsar just nu. Jag orkade inte dammsuga i helgen, men jag orkade borsta Mini en stund. Det blev en rejäl hög med hår. Citrus höll sig undan från kardan och njöt av distansen ovanpå en låda. Den katten älskar lådor av alla de slag.
Igår på söndagen fyllde en av mina äldsta vänner år. Ja vännen Mia är inte äldst i vänskapskretsen, men hon är en av dem jag har känt längst i livet. Jag hade skickat blommor och det kändes lite futtigt när nån fyller jämnt. Tyvärr kunde jag inte delta i nåt firande. I stället blev det ett telefonsamtal och en kort uppdatering om vad som hänt sen sist.
Sen fick jag ett telefonsamtal från mammakusinen B. Jag blev så ledsen. Nu är det är som det är och vi kan inte göra mycket åt det som vi förr eller senare alla måste gå igenom. Men att föreställa sig förlusten av den partner en har haft i cirka 70 år är förstås omöjligt för den som inte har varit med om det. Mina varmaste tankar går till mammakusinen B, barn och barnbarn.
∼ ♦ ∼
På eftermiddagen igår åkte jag och hämtade Annas snälla mamma i bil. Sen strålade vi samman utanför garaget med Anna och Gymnasisten för gemensam promenad till Akropolis. Det var sista dan Akropolis hade öppet och vi ville gärna få tillfälle att säga tack och hej då till Savvas och Theo. Menyn var decimerad, vilket ju är förståeligt. Jag fick möjlighet att prova friterad bläckfisk, nåt jag inte ätit sen 1980-talet. Till dessert fick vi i alla fall härligt friterad camembert. Min var perfekt igår!
Det är tråkigt att så många företag måste sluta sina verksamheter, extra tråkigt att hyresvärdar inte kan vara lite mer tillmötesgående. För oss som bor i området kring Kvarnengallerian blir det en stor förlust när nu ytterligare ett företag har slagit igen där. Det är tur att Systembolaget och deras kunder är kvar, annars hade det väl blivit en rätt tom galleria. (<== ironi). Eller ja, Korgtassen finns ju än så länge kvar och det är ju en bra affär. (<== ingen ironi).
Annas snälla mamma åkte hem i taxi och vi gick hem för att vila magarna så vi kunde provsmaka tårtan. Det blev var sin liten bit av det fräscha, fruktiga bakverket från Butiken på hörnet. Tårtan matchar såväl blommorna jag fick av Annas snälla mamma som boken jag fick i julklapp av vännen FEM förra året och som jag läser just nu.
Kvällen avslutades med näst sista avsnittet av Snöänglar. Det är en riktigt hemsk historia…
∼ ♦ ∼
Tidigt i morse blev jag uppvaktad med solosång, levande ljus och en massa härliga paket. Älskade Anna hade klivit upp extra tidigt, tror jag, för att hinna med en morgonfirning. Den som var med kunde tro att jag fyllde jämnt, men jag fyller faktiskt bara primtal idag… Jag fick glada Pride-strumpor, en flaska rött och tre böcker – Galgbergets väktare och Konferensen av Anna och Spring eller dö av Annas snälla dotter och Boy Wonder.
Men inte nog med det… Jag hade ju fått en present från vännen FEM och ett kuvert från Annas snälla mamma också. Från FEM fick jag boken Där kräftorna sjunger. Annas snälla mamma gav mig en peng vilket ju passar finfint eftersom jag ska klippa mig senare i veckan.
Boken från FEM och kuvertet från Annas snälla mamma.
Presentbordet och blommorna från Annas snälla mamma står i sovrummet. Vi har ju tre fantastiska djur här hemma som är både nyfikna och älskar spännande saker som blommor. Därför sprang jag titt som tätt under dan in i sovrummet för att titta på allt det fina och lukta på mina blommor.
Jag känner mig verkligen, verkligen uppvaktad och ihågkommen, för på förmiddagen kom samtal om att flera blommor ska levereras. Det kom också många elektroniska hälsningar från vänner, en kollega, före detta kollegor och Annas snälla dotter. Tyvärr ligger tårarna bakom ögonlocken och trycker av flera skäl. Unga före detta kollegor ska inte få jävliga sjukdomar, barn oavsett ålder borde aldrig få bli föräldralösa och kärlekar skulle inte få ta slut på grund av covid-19.
∼ ♦ ∼
Under förmiddagen genomled jag ett möte där jag inte såg vad som presenterades eller hade varit med om att ta fram det hela. Jag hade svårt att ta in det audiellt och då blir det svårt att ha åsikter. Att ingen av mina så kallade arbetskamrater eller min chef sa grattis bryr jag mig inte alls om, det var väntat. Jag räknas nämligen bara ibland, när jag är bra att ha.
Arbetsgivaren skickade ut en nyhet (!) idag om att vi anställda får gå och vaccinera oss mot covid-19 på betald arbetstid. Tänk, det trodde jag var självklart… (Är jag dum nu för att jag har en sån åsikt?) Jag vill nog tro att många arbetsgivare, framför allt statliga och offentliga, önskar se sina anställda friska och på jobbet snart.
Nån kafferastpromenad tog jag inte idag. När vi hade en bensträckare på ett av mötena bäddade jag och åkte ner med kattskit och andra sopor till soprummet. Jag kände mig lite ruggig, men skälet till det var nog alla dåliga besked som har klumpat ihop sig. Nä, tillvaron är inte rosa, även om mycket runt omkring mig är rosa till färgen just nu. I vart fall tog jag febern. Det hade jag ingen. Fast så lågtempad som jag är kan en ju mycket väl tro att jag är halvdöd.
Ingen feber, men halvdöd.
Lunchen hoppade jag emellertid inte över, det var ju go-rester från lördagsmiddagen.
Go-rester från lördagen till födelsedagslunch.
Efter lunch hade jag ett viktigt möte. Under det mötet ringde det på min privata mobil två ggr medan jag storgrät (ja, det är sant). När fem minuter av mötet återstod plingade det på dörren och jag fick göra en hastig sorti för att ta emot en underbar blå hortensia. Samtidigt hörde supporten av sig efter att lämnat mitt ärende obesvarat i en veckas tid och magen vände sig ut och in. Därfter plingade brevbäraren på med ett paket som innehöll en bok för recension samt grattiskort med fina Stockholmsmotiv från mammakusinen B.
Nu är tårarna torkade, magen tömd och de som ringde, bland andra Annas snälla mamma, har blivit kontaktade. Supporten gjorde visst bara ett kort gästspel under dagen. Jag är inte nöjd. Men den vackra blomman från Annas snälla dotter och Boy Wonder står i fönstret i Bokrummet där jag tillbringar största delen av dygnet numera.
En underbar blå hortensia från Annas snälla dotter och Boy Wonder.
Tack till alla – älsklingar, släkt, vänner och före detta kollegor – för att ni kom ihåg mig på min födelsedag.
∼ ♦ ∼
I morrn är det tisdag, en dag närmare helgen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 