Kära dagbok…

Här var farfar pastor i början av 1960-talet.

Jada jada jada, jag kom ut på promenad på söndagseftermiddagen! Men först tvättade jag och hängde tvätt, förstås. Ett och annat ärende kom jag på och vips så var jag utomhus. Eller… jag besökte en affär eller två också. Men det viktigaste var att komma ut, få lite ljus och luft, inte bara byta luften från lägenheten mot den unkna lukten från soprummet. 

Bland annat passerade jag S:t Johannis där farfar var pastor i början av 1960-talet. Idag är kyrkan inte kyrka längre, men jag hann faktiskt besöka den ett par gånger i vuxen ålder. Nu är där en vårdinrättning, märkligt nog.

Flerfamiljshuset där farmor och farfar bodde är kvar som det var då. Nu ser det ut som om det är inklämt mellan modernare byggnader. Jag strosade lite i krokarna och kunde konstatera att nytt och gammalt i arkitektur är ganska blandat. Men märkligt känslosam blir jag när jag går där och känner mig nära min familj, som inte längre är i livet…

Vad jag handlade? Två ärenden utförde jag. Det ena var att köpa essens på Clas Ohlson, det andra att köpa en julklapp. Ja jag vet att det är tidigt, men jag vill gynna cityhandeln innan precis alla affärer går i konkurs. Och vad det är för julklapp kan jag förstås inte avslöja här. En vet ju inte om mottagaren läser min dagbok…

Essens inhandlades.

En klapp som är hållbar på flera sätt.

Skål! Här var det omstuvat.

Det blev en fika vid hemkomsten, kaffe och saffranskaka, samt en stunds läsning av lokalblaskan som vi nu har helgprenumeration på. Därefter kom jag på att jag erbjudit mig att stuva om lite i ett köksskåp där vi har en massa skålar. Sagt och gjort. Det tog en stund, men ganska nöjd blev jag. Det brukar annars vara Fästmön som gör sånt här roligt. Nu blev det jag. Vi får se om det duger. Jag tycker i alla fall att det är lättare att hitta och komma åt de skålar och assietter som vi ofta använder. Översta hyllan består av sånt som vi inte använder lika frekvent som resten. Gratängformen som stod där är utflyttad till vitrinskåpet i hallen och ljuslyktorna till skåpet mellan skafferiet och fläkten.

Saffranskaka till fikat.

Utöver detta finns det massor som vi väl båda skulle vilja ändra på, men det lämpar sig inte att ta upp här och att prata om det rör upp en massa känslor och irritation. Då är det bättre att pysa med andra så sårar en ingen, eller hur, särskilt inte som det sägs med ett skratt? Men det som finns inuti nåt annat är bland det vackraste jag har sett. Den som inte förstår det trampar en gång för mycket på mina känslor. Och när jag tänker på en del som står i lådor gråter jag ibland. Tittar jag i stället på stilbrott som får mitt skönhetssinne att vrida sig i kramper har även jag lust att skratta. Glädjelöst. Nu är det som det är och som en bäddar får en också ligga, vare sig det är i lånad säng eller lektunnel.

Citrus i lektunneln som är en del av inredningen i vårt vardagsrum.

Söndagsmiddagen blev hitkörd från Pizzabakeren. Kvällen i övrigt blev ganska händelselös. Jag läste och glodde på första delen av Jakten på en mördare, en serie som är en dramatisering av verkliga händelser kring ett mord på en liten flicka i Skåne i slutet av 1980-talet.

God söndagsmiddag från Pizzabakeren.

∼ ♦ ∼

Kan det verkligen komma snö till helgen?

Måndagsmorgonen var lika grå som de senaste morgnarna. Det sägs att det ska komma snö här till helgen. Lite svårt är det att tro på detta när termometern visar nästan elva grader varmt vid 6.30 på morgonen. Men jag kände igår när jag gick ut att det faktiskt inte är så kallt. Det är bara när en sitter inne så mycket som jag som en fryser. Jag kanske borde unna mig lite ljus och luft mitt på dan för att inte gå under, helt enkelt. Livet passerar och här sitter jag vid min dator och reflekterar över detaljer i vardagen. Who cares, liksom? Äh, jag gör det ju för min egen skull. För att jag kämpar med minnet. Vi brukar skratta, jag och Anna, när vi ibland använder helt fel ord – och den andra trots allt fattar vad en menar. Men när en två gånger på kort tid har förlagt sin mobiltelefon, då börjar det kännas lite jobbigt. Så minnet är ett av skälen till den här dagboken. Jag tvingar ingen att läsa här. Den som gör det ändå borde visa hyfs och respekt, för inte fan får jag läsa nån annans dagbok.

Min måndag ägnade jag mest åt Zoom-möten. Jag sitter här hemma och glor på ansikten på min datorskärm, ansikten som sitter utspridda i stan och utanför, lyssnar på somliga som älskar att höra sina egna röster. Försöker engagera mig, lyckas ibland, misslyckas desto oftare. Den senaste grejen har så gott som dödat den sista arbetsglädjen och stoltheten jag kände. Nu måste jag ta mig i kragen och försöka följa min utvecklingsplan. Men hur orkar man när man känner sig allt mer deprimerad för var dag som går..?

Familjen Katt hade, precis som jag, enhetsmöte. Eller o-enhetsmöte. De ser inte så engagerade ut, men sitt utseende kan en inte alltid rå för. Jag tycker att de är söta i alla fall.

Familjen Katt har enhetsmöte. Eller o-enhetsmöte, kanske.

∼ ♦ ∼

I kväll ser jag på Kanal 5:s fortsättning av dokumentärserien om Estonia. Om jag orkar. Det är lika tungt som att se en dramatisering av ett mord på en liten flicka, det jag såg igår.

Dagens glädjeämne kom brevbäraren med. Ett blått paket med Lars Torstensson senaste roman i, för recension.

Brevbäraren kom med en blå påse.

Den innehöll dagens glädjeämne.

∼ ♦ ∼

Hela den här måndagen var annars grå, grå, grå. Vad passar väl bättre då än att avsluta med nedanstående färgexplosion som en av pelargonerna i köksfönstret står för tack vare Annas gröna fingrar?!

Färgexplosion i köksfönstret.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.