Ett inlägg om en karlakarl.

För tio år sen gav jag Fästmön Katarina Wennstams bok Alfahannen i pocketutgåva till julklapp. Jag hade nog börjat läsa serien, men sen kom annat emellan som troligen gjorde att jag behövde läsa lättsammare böcker. Egentligen är det flera serier som går in i varandra, lånar karaktärer av varandra. Alfahannen sägs vara den sista delen i en trilogi där Smuts och Dödergök utgör de första delarna. (Jag har läst båda, men inte bloggat om dem.)

Alfahannen i den här boken är skådespelaren Jack Rappe. Han är en riktigt eftertraktad man, men han är också ganska… bad. Samma kväll han får sitt första filmpris hittas han svårt skadad i magen på sin brygga. Läsaren får följa med i nutid, men också bakåt i tiden. Det står klart att den unga Emma är inblandad i Jacks ”överfall”. Emma, som har gjort sin första filmroll som motspelerska till Jack.

Det är inte svårt att bli indragen i den här välskrivna romanen. Karaktärerna är realistiskt beskrivna och storyn skulle ha kunna varit tagen från kvällstidningarna. Det känns obehagligt verkligt. Alfahannen är inte bara en spänningsroman, den skildrar också delar av verkligheten och män som faktiskt finns där ute. I efterordet skriver också författaren att hon ”inspirerats av händelser och faktiska skeenden”.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Det här är en roman, som trots ett decennium på nacken är synnerligen aktuell.

Livet är kort.