Kära dagbok…

Små, men tänkvärda ord.

Jo jag vet. Jag är inte världens gladaste alla gånger, men jag försöker skärpa mig och ta mig samman. Det hjälper att skriva av sig här och det hjälper att prata om det. Det hjälper inte att sprida negativa budskap. Jag har sparat ett kort som jag fick av Norstedts förlag en gång i ett recensionsexemplar av nån bok – jag har glömt vilken. Det kortet har sen jag fick det stått i närheten av mig och mitt/morfars skrivbord här hemma. För tillfället tittar det fram i en ljusstake som står på marmorpiedestalen. Det blev lite tomt där när jag hade slängt den döda rumsasken. (Inredningsexpert, eller hur?) På kortet finns några få men tänkvärda ord. Ord, som jag försöker hamra in i mig och även i och med det här inlägget sprider i cyberspace.

En är aldrig ensam när en har en svans – eller bor med tre katter. Här är Mini väldigt rädd om sin tipp.

I lördags var jag en grinig jävel. Oftast varar grinigheten inte så länge, men ändå. Det är jobbigt både för omgivningen (läs: Fästmön) och mig själv. Jag vet vad grinigheten berodde på. Det var en kombination av att sakna mänskliga kontakter och särskilt min familj, som jag ju aldrig kan träffa igen, samt understimulans. (Idag, till exempel, är det min pappas namnsdag och jag har fått ett -dotternamn efter honom. Pappa själv hade ett dubbelnamn till förnamn, ovanligt för en som var född på 1920-talet.) Igår jobbade Anna mastodontpass, det vill säga 7 – 21.15. Jag skulle vara ensam hela dan. Fast… det var jag ju inte. Här hemma finns ju familjen Katt och ett telefonsamtal bort finns Annas snälla mamma. Sen tog jag bilen (vilken tur att jag har en bil!) och åkte och handlade. Det senare var kanske inte det bästa i pandemitider, men ICA Maxi Gnista är en stor och luftig butik och folk höll avstånd. När jag kom hem läste jag en stund, värmde mig mat (den var färdig, bara att micra, slapp tillagas), kollade på TV. Det räckte med detta – jag mådde mycket bättre igår. Och detta enbart för att jag gjorde som det står på kortet från Norstedts. Det behövs inte så mycket mer för att jag ska njuta, jag har inga stora krav längre.

∼ ♦ ∼

En skymt av himlen.

Måndag och dags för jobb igen. Jag kan inte påstå att jobbet är roligt längre, det vet du, kära dagbok, för det har jag skrivit många gånger sen oktober förra året. Ytterligare tre riktigt goa kollegor lämnar det sjunkande skeppet min avdelning nu i maj – två går till nya jobb och en går i pension. Kaptenen är osynligare än nånsin och jag ser knappt min egen styrman heller. Ovanpå allt jobbar de flesta på distans, många av oss har säkert väldigt få eller kanske inga sociala kontakter. Så klart att en blir deppo då. Själv sitter jag, när jag jobbar hemma, vid datorn i ett mörklagt rum. Bakom de fördragna gardinerna – jag måste ju se vad som står på min skärm – skymtade jag blå himmel. Men… jag är tacksam att jag har ett jobb och jag trivs med jobbet åtminstone korta stunder. Den här veckan innehåller dessutom bara tre arbetsdagar och fyra lediga dagar. Det är inte fy skam! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all ledig tid, men jag måste, måste, måste försöka ta mig utanför hemmet. I övrigt, för att förändra min jobbsituation finns inget annat att göra än det jag redan gör: söker nytt jobb. Jag har gett upp om situationen på min arbetsplats och andra har tagit över showen. Det går inte att slåss mot pansarvagnar när en är en ensam fotsoldat.

Fröken Citrus var sällskapssjuk i morse.

I morse vaknade jag som vanligt före mobillarmet. Kattpottorna tömdes efter att jag hälsat katterna god morgon. Lilla Citrus höll mig sällskap en stund. Efter frukost startade jag diskmaskinen innan jag satte mig vid datorn och började jobba. Det är först på onsdag som jag har två viktiga möten, ett på förmiddagen och ett efter lunch. Ett par möten blev avbokade den här veckan, gissningsvis för att styrmännen ville vara lediga hela veckan. Så går det till på mitt jobb numera.

Lucifer höll ögonen på mig.

Dan segade på. Jag var övervakad av herr Lucifer Katt så att jag inte tog för långa raster. Anna slutade tidigt. Skönt för henne som måste vara trött efter flera långa arbetsdagar. Nu får hon ledig dag i morrn följt av två kvällspass och ett dagpass innan den lediga helgen inträffar. Då ska vi försöka fira – om vädret är med oss eftersom allt firande sker utomhus – en av våra ”seniorer” som fyller 77 i veckan.

∼ ♦ ∼

I kväll äter vi kryddkorv, min av kalkonkött, och glor på säsongsavslutningen av Vem bor här? Typ njuter av de små sakerna i livet. Och vem vet… Vi kanske njuter lite till senare av goda ostar och var sitt glas Amicone.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.