Kära dagbok…

En illustration av mitt liv som bajskorv. Egentligen är detta en snurrande kindereggleksak.

Ja ursäkta rubriken på dagens inlägg, men… Det är många som ha vill få mig att känna mig som en bajskorv. Till dem hör Min dräng som också har en dräng. Typen som vill få andra att göra allt jobb åt dem, fast de både kan och har tid etc att göra det själva. Jag gillar inte den människotypen alls. Jag tycker att en ska fråga först – och en ska fråga först om nånting strular. Annars gör en det själv. Så är jag uppfostrad. Men somliga far ju fram som ilskna terrierhundar och då är det uppenbarligen lätt att bli fartblind.

En glad skit i alla fall.

Var bajskorven i ovanstående kommer in? Tja, jag får ju känslan att när jag är tydlig och talar avgränsningar känner jag mig som en riktig skit. Fast det, kära dagbok, ligger hos mig. I min uppfostran ingick nämligen också det att en ska hjälpa andra. Jag tror att mina föräldrar avsåg andra som har det svårt eller som inte kan av olika skäl. Inte andra som vill ha sekreterare. Jag är anställd som kommunikatör. Men för den som bemöter mig trevligt är jag en rätt glad skit som faktiskt kan vara ganska snäll.

Ohjälpsam är jag inte. Exempel: efter dagens enhetsmöte följde jag med en kollega en trappa upp för att försöka hjälpa henne med ett tekniskt problem. Tyvärr vi fick inte till det nån av oss och hur jag än försökte – och sökte i handböcker på nätet efteråt – gick jag bet. Mycket irriterande. Men jag gjorde mitt bästa för att hjälpa.

Ett lyckat samarbete med ilskna vovvar skulle vara en överraskning för mig.

Utöver morgonens irritationsmoment skulle ett av dagens eftermiddagsmöten blivit en riktig prövning. Allt samarbete är inte enkelt, särskilt inte när en är så olika. Jag har till exempel inte tränat mig i empati, jag är en känslomänniska. Det jag säger menar jag, jag låtsas inte. Jag försöker vara extra mån om dem som jag uppfattar som svaga. Sen kan jag fara fram… inte som nån ilsken terrier men som en stridsvagn när jag är fokuserad. Detta innebär emellertid inte att jag är blind och döv för hur andra reagerar – och jag reagerar på det. För blir det inte bra från början har det alla förutsättningar att misslyckas i slutet. Jag är jävligt less på folk som så att säga ”snor mina prylar”, men det har folket i fråga inte uppfattat. Jag vill tro att det finns ett ägg till samarbete, men så länge dolda agendor existerar och somliga får fara fram hur som helst efter eget huvud blir ett lyckat samarbete inte bara svårt utan omöjligt. Det skulle i vart fall överraska mig stort om ett sådant var möjligt. Nu blev emellertid mötet inställt och saker och ting blev än mer förvirrade. I detta tänker jag inte känna mig skyldig, för jag gick på det chefen sagt vid ett tillfälle. Sen när jag gick hem fick jag veta att ärendet var flyttat för beslut hos högre instans. Gissningsvis kommer det tillbaka ner. Jag och en annan kollega slog för ett par veckor ett gemensamt vad om utgången av en fråga som vi båda tyckte skulle fattas ett toppbeslut om. Vi fick rätt båda två. Maj gadd! Jag undrar om jag jobbar på en lekskola eller ett universitet.

∼ ♦ ∼

En sån här tröja hade inte valpen jag mötte i morse,men nästan.

På hemmaplan behöver vi jobba med förståelse och att dra åt samma håll. Vi pratade lite grann om det igår och det var ett kort, men bra snack. Jag fick en annan bild av hur en person säger sig vara och säger sig alltid har varit och jag tror att jag själv kunde förmedla hur jag uppfattar det. Utöver det har Fästmön och jag beslutat att dra åt samma håll när det gäller nåt som har med hälsan att göra. Såna beslut gillar jag, gemensamma. Sen gillar jag också att vi tillåter varandra att ha olika åsikter om saker och ting. Tänk så trist det skulle vara om vi alltid tyckte likadant om allt! Då behöver en ju inte vara ihop med nån annan än sig själv… Och jag vill inte vara ihop med en bajskorv, även om jag är en glad skit. Den idag irriterade, men ändå rätt glada skiten var så uppspelt i morse att hon inte bara hann bädda, tömma kattpottor, sopa lite, tömma diskmaskinen på ren disk och väcka tonåring innan hon gick till jobbet. (Ja just det. Jag duschade, klädde mig, åt frukost och borstade tänderna också!) Det klappar sig bajskorven på axeln för. Sen klappade hon en liten söt terriervalp iklädd en ”tröja” med Union Jack på under promenaden till jobbet. Jag ska verkligen försöka ta en bild på sötnosen vid tillfälle!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.