Kära dagbok…

Just nu är det så många galenskaper i min tillvaro att jag måste skratta åt ”hela skiten”. Och naturligtvis kan jag inte skriva här vad allting handlar om, av integritetsskäl och andra skäl. I stället får jag raljera om andras galenskaper. Som att lokalblaskan, det vill säga Upsala Dumma Nya Tidning saknar korrekturläsare… Detta uppmärksammade jag igår på Instagram, vilket fick en del att skratta och nån från UNT att svara nåt halvfånigt. Problemet är inte nytt med den tidningen, så att säga. Fel kan vi alla göra, men när det är ofta förekommande i tjänsten och av så kallade proffs… Ja, då skrattar jag lite rätt mycket. Vet du, kära dagbok, vad ett spontant bakenbad är för nåt?

Vad är ett spontant bakenbad?

Nåja, gårdagskvällen blev ganska flamsfri. Sambon och jag tittade på Auktionssommar och där kan en verkligen tala om folk som raljerar över andras dumhet. Programmet är lite roligt, det är två lag med två personer vardera som tävlar mot varandra i att göra bäst auktionsfynd. Tittarna kan också vara med och tävla via Duo-appen om de vill. Jag vill inte. Programledarna hånar deltagarna och deras misslyckade köp på ett sätt som är ganska oförskämt. För hur det än är så är deltagarna amatörer, inte proffs. Sen tycker väl jag hemma i fåtöljen att de gör felköp ibland också, men jag kan förstå att det blir lite nervöst – det är en tävling. Programledarna, eller jag ska väl säga de så kallade antikexperterna, gör själva en hel del hårresande missar. Ryktet säger att de i ett program missade en känd dyrgrip i form av en apa. Så felfria är de inte.

Gårdagens två tävlingspar tycktes ha en fäbless för pinnstolar. Fina, men inte så jättemycket värda. Häftigast var den gamla kassaapparaten som ett par köpte in. Det var paret från Mehedeby. Tur att de inte var från Heby, för Heby finns visst inte. (I alla fall inte enligt Wordfeud.)

Heby finns inte….

Det blev tidig sänggång igår. Vi är båda två trötta av olika skäl. Men när dagarna blir ljusare ska i alla fall jag försöka ta ett par friskvårdshalvtimmar i veckan på arbetstid för att promenera. (Vi har rätt till en timme per vecka.) Jag föredrar att gå ut efter lunch, vilket kan vara svårt eftersom det ofta är möten då.

I morse ljusnade det tidigt. Dan blev ganska solig. Till och med en sån som jag längtar efter vår, sol och ljus nu. Uppsala kommun tror emellertid visst att det fortfarande är juletid. Igår visade jag här en bild på de röda bollarna i träden vid Fyrisån. Okejrå, de är fina och med lite god vilja behöver en inte se dem som juldekorationer. Men på Sysslomansgatan nära S:t Eriks torg vid Saluhallen, där är det fan i mig julbelysning uppe över gatan.

Det här är fan i mig julbelysning!

∼ ♦ ∼

Visst ljusnar det, men tillvaron är ändå rätt mörk.

Ja, jag skrattar och pekar finger åt andras fel och misstag, samtidigt som det ljusnar omkring mig. Fast ärligt talat är tillvaron rätt mörk just nu. Så en kan väl säga att jag skrattar åt galenskaper i tillvaron som inte skadar nån. Och så kämpar jag på i det mörka och försöker överleva precis som alla andra. Vissa dar går det bättre än andra. Idag, till exempel, hade jag tre möten varav två var med nästan bara gamla kollegor. Då känner jag mig trygg och kompetent. Det är i närvaro av de nya som jag känner mig dum och petad åt sidan och hatar alla dolda agendor (det är inte bara jag som ser dolda agendor på jobbet, för övrigt. Tyvärr.). Jag vill inte ha det så i längden. Därför fortsätter jag med en tredje träff nästa vecka med en karriärrådgivare. Den stackarn får ladda med pappersnäsdukar varje gång vi ses, för jag brister alltid. Det är verkligen skitsvårt att acceptera att det jobb jag en gång älskade inte är det jobbet idag. Det slutade vara det jobbet den 7 oktober förra året.

∼ ♦ ∼

I kväll klockan 20 i SvT2 är det tredje delen av När livet vänder, tillika andra och avslutande delen av Anja Kontors möte med Eva Schloss, styvsyster till Anne Frank. (Har du inte möjlighet att titta i kväll finns avsnittet på SvT Play.) Jag tror att jag behöver titta på det.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.