Kära dagbok…

Söndagsmiddag på Main Street.

Vissa kanske äter fin söndagsmiddag med stek och sånt. Det är lite svårt att göra hos oss eftersom jag är matkrånglig. Matkrånglig så tillvida att jag äter fågel (kyckling och kalkon) samt leverpastej (periodvis) – that’s it när det gäller kött för min del. Rött kött och korv av gris eller nöt är väl sånt jag har svårast för även när det gäller lukter. Men… nu lever jag som jag gör och jag vill inte hindra andra från att äta det de vill. Andra äter inte heller alltid det jag äter. Igår ensade vi oss så gott vi kunde. Paradrätten pommes frites och korv blev köttkorv för mina sambor och kycklingkorv för mig samt färska grönsaker och kall sås för Gymnasisten och räksallad och bostongurka för mig och Anna. Det blev så bra så – och väldigt gott, trots att det inte var stek.

Söndagskvällen avslutade jag med att trycka i mig en chokladkaka om 100 gram till kvällskaffet så att jag sen skulle orka ta tag i min strykhög. Näst sista avsnittet av Innan vi dör tittade jag på – innan det var läggdags för arbeterskor och gymnasister. Att det skulle vara läggdags för katter lurades jag till att tro när jag sa god natt till herr Lucifer Katt. Så fel jag hade…

Han lurade mig att tro att det var läggdags…

Lucifer tyckte att det var dags för frukost nånstans vid halv två-tiden. Sen hörde jag honom leva om, jama, krafsa och skrika fram till dess att Anna klev upp före klockan sex. Nu är det farligt nära att katten ställs ut på gatan med Skänkes-skylt! Särskilt som han i morse var extra gosig och tröttmössig och la sig på köksbordet för att sova när jag skulle äta frukost i morse. Jaa, katten är helt klart sällskapssjuk. Jag börjar undra om han är mörkrädd också…

Tröttmössa i morse.

∼ ♦ ∼

Mer grön sparris i tillvaron!

Måndagar är som bekant inte roliga längre. Eller… jag försöker följa det råd jag fick av en chef på förvaltningen: ”försök att hitta roliga och stimulerande arbetsuppgifter att utföra. Sånt som är oklart får vara oklart tills det kommer riktlinjer.” Bara det att riktlinjer uppenbarligen kan ha lite flytande språkbruk. Det som jag uppfattade som en tydlig och klar avgränsning och som jag blev nöjd med häromdan hette idag nåt ”i huvudsak” annat. Men jag bara kände att jag inte vet om jag orkar tjafsa en gång till. Egentligen borde jag göra det, för det som pågår är fan i mig inte rätt. Frågan är bara om jag orkar. Det tycks vara utnötning och glidande begrepp som gäller uppifrån också. Jag får se. Jag ska ju faktiskt prata mer med facket. Och söka ett par jobb. För nu har jag gjort det jag kan. Mitt förtroende att korthuset ska stå pall är lika med noll. Jag tar några dar för att fundera över nästa steg. Nåt liv i beige vill jag inte ha, det ska vara mer grön sparris i tillvaron. (Snygg omskrivning som bara jag fattar.) I fredags såg jag några duktiga medarbetare som redan har lämnat skutan och kväll träffar jag ytterligare en kompetens som vi går miste om. Det blir i sanning ett gravöl. (Den här texten skrev jag på lunchen. Kokt fisk går ganska snabbt att sleva i sig.)

Mamma Anna får ge pojkarna och flickorna mat i kväll. Om nu pojken kan hålla sig vaken…

Vaknar pojken till kvällsmaten, tro?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.