Ett inlägg om min mamma.

Mamma, du bar mig…

Mamma, du bar mig. Av och till bar du mig genom mina första 18 år. Sen bars du av pappa. Dina sista tio år bar vi varandra. Jag gjorde dig så besviken, men du fanns alltid där. Jag kunde alltid lita på dig. Till sist lyckades jag och ingen var stoltare än du. Nu behöver jag gå vidare, på flera plan. Jag hade också behövt fråga dig om råd. I stället får jag lita på min intuition.

Mamma, tre år har passerat idag sen du gick bort. Vännen FEM har lovat att sätta en blomma hos dig idag och klappa stenen. Sånt gör en riktig vän. Det är gott att ha såna vänner. Det är också gott och en tröst att tänka att du är hos pappa och hos våra andra nära och kära. Det är bara jag kvar här. Men vet du mamma… jag kommer snart till er jag också. Livet är en vindpust, livet är… kort.

Älskad, saknad, men aldrig glömd är du, min mamma. 

Livet är kort.