Ett inlägg om ett rödvin.

Gott, men gav ingen wow-upplevelse.

Fredag kväll och nåt gott att tugga på – lite senare, när sambon kommit hem från jobbet. Jag hade köpt hem sedvanligt tugg, det vill säga ostar, och lagt fram dem i rumstemperatur en timme innan de skulle ätas. En brie, en krämig och doftrik ost, en gorgonzola och en fransk hårdost fick ligga och mogna till sig i köket.

Samtidigt öppnade jag en flaska Ecoltura Valpolicella 2018 för att luftas. Systembolaget rekommenderar annars lamm- eller nötkött till vinet.

Vinet är gjort på druvorna corvinone, rondinella och corvina. Corvinonedruvan är en druva som ofta blandas med rondinella, rondinella blandas vanligen med corvina och corvina är amaronedruvan. Alla tre druvsorterna odlas i Venetien som ligger i nordöstra Italien.

Sockerhalten i det här vinet ligger på under tre gram litern. Alkoholhalten är därför lite lägre, 12,5 procent. Priset för en flaska av detta ekologiska vin är 119 kronor.

På Systembolagets webbplats kan en läsa detta om vinets smak och doft:

”Kryddig smak med inslag fat, körsbär, örter, hallon och vanilj. […] Kryddig doft med inslag fat, körsbär, pinjenötter, hallon och vanilj.

Hallon var väldigt tydligt i såväl doft som smak, tycker jag. Vanilj slog igenom i smaken. Vinet var syrligt och kanske hade vunnit på att serveras aningen ljummare och kanske till nåt sött i stället för salta ostar.

Toffelomdömet blir högt. Vinet var gott, men inte så att det stack ut och gav nån häftig wow-upplevelse.

Livet är kort.