Kära dagbok…

Pojken är inte glad efter Annas behandling av hans tovor.

Summan av alla laster är helt visst konstant. Jag kom hem igår kväll och var fortfarande mätt och glad efter lunchens strömming med potatismos, lingon och ärtor. Sen satt jag en stund på ballen* och läste medan sambon ägnade sig åt Lucifers pälstovor. En del fick hon bort med sax, en del delvis med kardan. Men den stackars pojken har tovor överallt. Vi har rakat honom två gånger hos veterinär – en gång helt och hållet. Sista gången lät hans hjärta inte så bra, vilket gjorde att han inte kunde sövas. Då blev det bara mild sedering och rakning av de värsta tovorna. Lucifer är rätt tålig, men så klart han tappar humöret när nån av mammorna klipper eller borstar så det stramar i hud och hår. Vad göra..? (Nej, jag ber inte om några råd, kära dagbok, jag bara andas lite uppgivenhet.)

Ingen karaktär alls när en sätter i sig en åtta månader gammal chokladtomte.

Men åter till lasterna. Jag hade ju bestämt att försöka hålla igen från utsvävningar främst i form av sötsaker och öl – i veckorna från och med återgången till arbetet. Ha! Det har inte gått nåt bra alls och jag gissar att det beror på nån sorts mini-depression (”det är ju fan höst…”, ”solen går ner redan strax efter klockan 20…”, ”det är skitlångt till höstens första lediga vardag – och det är bara en halvdag…”, ”jul och nyår… dit är det en evighet…”, ”ledig dag? jamen såna går ju åt till att städa, tvätta, handla och sånt…”). Nej jag ska sluta. Jag tycker att det är bra att det finns en vardag, för annars skulle en sån som jag inte uppskatta ledighet. Men det är lite tungt. (Understatement of the year…) Och av nån anledning tycks min hjärna tro att livet blir lättare och jag gladare om jag äter choklad. I ren desperation slukade jag chokladtomten som jag fick i julklapp av Anna förra året. Åtta månader gammal smakade den helt OK. Sen skämdes jag inför mig själv för att jag inte har nån karaktär. Jag kan inte fortsätta svulla som jag gör. Jag har bukfetma och det kan leda till alla möjliga kroppsliga besvär, till exempel diabetes och hjärtproblem. Då räcker inte 40 minuters promenad varje vardag. Suck… Resten av kvällen satt jag för övrigt stilla, först på ballen med min bok på gång (som nu närmar sig slutet), därefter i fåtöljen för att glo på veckans avsnitt av Det sitter i väggarna, inspelat på DVD-hårddisken. Igår fick vi följa med till Pålsbo i Uppland och det var riktigt intressant. Snyggve gör ett bra jobb som programledare, men jag tycker att båda programledarna pratar för tyst. Musiken i programmet hörs desto mer, däremot, så att höja volymen hjälper inte.

∼ ♦ ∼

Nu är det väl höst, eller? Nej då, bara falska näsor som fallit från lindarna.

Min första arbetsvecka efter fem veckors ledighet går mot sitt slut. Nu är det bara en morgon kvar den här veckan att kliva upp skittidigt. I morse hörde jag när Lucifer började gnälla och klev upp vid femtiden för att ge katterna mat. Sen kröp jag ner igen och somnade om. Hårt. Igår var jag så trött att jag hade huvudvärk hela dan. Kan det bero på att jag inte kan dricka kaffet på jobbet..? Idag har jag inte haft ont i skallen, men varit trött ändå. Nåt jättevettigt har jag inte gjort på jobbet, om jag ska vara ärlig. Jag kämpar på med inventeringen, funderar lite på att göra ett nyhetsbrev trots allt nästa vecka och får en del småuppdrag som jag försöker beta av efter hand.

Jag fotar lite för mitt eget fotoarkiv på jobbet och i morse tog jag en höstbild. Eller..? Nej, det är bara falska näsor som har blåst ner från lindarna som finns överallt i stan. Det är rejält klibbigt på trottoarerna främst vid S:t Olofsgatan, men också vid Main Street, nära järnvägen, där det är en lindallé. För att inte tala om vårt sovrumsfönster… En skulle behöva putsa det varje vecka…

Oväder på gång..?

Nej, men vänta nu. Hösten är inte här. Det är fortfarande behagliga temperaturer utomhus. Jag behöver tröja på morgonen när jag går till jobbet, men inte när jag går hem. Igår passerade jag Domkyrkan och kunde konstatera att byggställningarna nu byggts så högt att klockan inte syns från ett håll. Då var himlen grå och ett tag såg det ut som om det skulle bli oväder. Inget hände, men det har faktiskt regnat lite då och då under veckan. Korta skurar som får mig att tänka att det nog snart är dags för gräsklippning i Slottsträdgården igen. Nästa vecka ska visst bli varmare… Tittar en noga på bilden här intill ser en att himlen faktiskt också är väldigt blå. Så där härligt blå som den kan vara… under hösten… Eller sommaren.

I morse var himlen inte ett dugg grå utan bara blå. Jag vill tro att det fortfarande är lite sommar och inte nån hösthimmel. Inte än. Annars tycker jag om hösten, trots att de tre senaste höstarna har varit väldigt tunga och ledsamma för min del. Kan hösten 2019 snälla bli bättre..? Det är upp till mig själv mest att se till att den blir det, men vissa förändringar rår jag inte på, de står utanför min makt.

Inte är detta väl en hösthimmel redan nu..?

Inte helt nöjd med den här dagen, så när jag kom hem erbjöd jag mig att gå och handla för att rensa skallen. Anna stod vid spisen och hade dessutom dammsugit. Jag tog med mig Dramaten och passade på att panta också. Hann knappt ta av mig skorna innan Citrus började skrika – och spy under ett bord. Där fick jag ligga och kräla och torka kräka eftersom mina sambor satt vid ett annat bord och åt. Jag skulle köra igång en maskin tvätt och insåg att det behövdes fyllas på tvättmedel i flaskan. Rätt mycket kom utanför, i handfatet, för jag gjorde det förstås utan glasögon på näsan. Torka, torka slibbig flaska.

En ljuspunkt idag blev ett blått paket med litterärt innehåll. Mari Åbergs bok Kärleken väntar längst ut på grenen ska läsas och recenseras, men det blir senare i höst eftersom jag har nog med arbetet för tillfället.

Dagens ljuspunkt: ett blått paket…

…med Mari Åbergs bok Kärleken väntar längst ut på grenen.

Och nu ska jag göra ett par mackor och dricka kaffe. Har inte fått nåt kaffe sen i morse…

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen

Livet är kort.