Ett inlägg om en bok.

Äntligen blev det ett kärt återseende! I maj i år kom Kjell Erikssons elfte bok om numera före detta Uppsalabon och polisen Ann Lindell, Den skrattande hazaren. Boken var en i högen deckare jag nätshoppade för att läsas i sommar. I morse läste jag ut boken.

Ann Lindell har flyttat från Uppsala norrut i länet för att jobba med att göra ost i en liten by. På nyårsnatten bränner nån ner byns skola, en byggnad som har varit boende för asylsökande. Tre människor dör i branden. Ann Lindell kan emellertid inte låta bli fallet tillsammans med sin före detta kollega Sammy Nilsson. Det visar sig inte bara handla om en brand och flyktingfientlighet på landet utan om nåt mycket större. Parallellt med fallet får läsaren följa såväl Anns som Sammys relationer – och problem, förstås. Den ena tar upp en gammal relation, den andra står inför en separation.

Jag gillar verkligen Kjell Erikssons böcker och hans sätt att skriva. Det är ett enormt flyt i hans språk och jag har svårt att lägga ifrån mig boken trots att jag måste göra det ibland eftersom det finns nåt som heter Verkliga Livet. Boken är lagom spännande. Den tar upp aktuella problem i såväl samhälle som människor emellan.

Toffelomdömet blir det högsta. Den som har missat Kjell Erikssons böcker om Ann Lindell har missat mycket! Reparera det misstaget.

Livet är kort.