Kära dagbok…

Nej, Tofflan gillar inte snö.

Idag hade jag inte den minsta lust att sticka ut näsan. Men jag måste ju till jobbet. Det var bara att bita ihop, dra luvan på dunjackan över huvet och ge sig iväg. Jag känner mig alltid som Mårran när jag lufsar i min dunjacka, för jackan är stor och svart. Kroppen inuti den är också rätt stor. Igår smällde jag i mig resterna av chokladkaka från helgen. Jag gör alltså inget för att den stora kroppen ska bli mindre.

För övrigt vet jag att det ännu bara är januari, men det hjälps inte. Jag gillar inte vintern och jag gillar inte snön. Det har varit massor av olyckor, för folk verkar uppenbarligen inte förstå att en måste framföra fordon – och gå – på andra sätt när det är snö än när det är barmark. Jag själv har övergett mitt vanliga promenadstråk till och från jobbet förbi Domkyrkan och Gustavianum, genom Odinslund till förmån för gågatan och Mördarbacken*. Där är det nämligen värmeslingor och barmark. Jag har ingen lust att halka och bryta nåt ben i kroppen.

Även idag gick arbetsdagen snabbt. Två möten på förmiddagen, jobb med mitt nyhetsbrev och jobb med ett material för nyanställda på förvaltningen sammanfattar dagen. Det snöade av och till och mest hade jag lust att gå hem och dra nåt gammalt över mig. Men jag behövde handla lite och så hade jag ju fått tid för synundersökning hos en linsoptiker. Hade. Strax före lunch ringde de från optikern och avbokade tiden på grund av sjukdom. Suck… Några tider inom rimlig framtid hade ingen av butikerna i den optikerkedjan, så jag kontaktade Annas optiker och fick tid på måndag efter jobbet. Nåväl, jag köpte min yoghurt OCH jag köpte gardiner till köket – som vi båda var överens om borde passa. Strykning väntar!

Dessa ska strykas i kväll och förhoppningsvis passar de i köket.

Auktionssommar och Brottsjournalen får avrunda min insnöade tisdag. Inte ens Lucifer var intresserad av att gå ut (på balkongen).

Inte ens Lucifer ville gå ut idag…

∼ ♦ ∼

Och sen blir jag trött på alla som följer strömmen, som inte orkar skriva egna saker utan måste ha teman eller motsvarande. Vad hände med spontanitet, kreativitet, inspiration??? Det finns så många duktiga där ute som inte tycks tro på sin egen förmåga utan måste göra som ”alla andra”. Värst av allt är när jag ser författare beklaga sig. Att skriva är ett jobb. Ta det på allvar. Det handlar om att jobba sig igenom. Skriv skriv skriv. Det blir inga böcker skrivna genom att beklaga sig.

Sluta följa strömmen, sluta klaga. Skriv skriv skriv!

∼ ♦ ∼

*Mördarbacken = Carolinabacken

Livet är kort.