Ett inlägg om en bok.

Nu har jag slagit ihop pärmarna till den allra sista boken jag fick av vännen Agneta efter hennes mamma. Lustigt nog skulle Håkan Nessers bok Fallet G vara den sista boken i serien om kommissarie van Veeteren, men vad jag förstår handlar den om det enda fall som blev olöst innan van Veeteren lämnade poliskåren.

Tack snälla Agneta för alla böcker jag har fått av dig! Varenda en är läst och jag vårdar dem ömt i vårt bokrum på Main Street – även om katterna ibland tycker att ordningen på böckerna i hyllorna är fel och gör om utan att fråga oss människor.

Som så ofta hos författaren utspelar sig boken i två olika tider, dels 1987, dels 2002. I den första delen får läsaren följa en privatdetektiv som anlitas för att bevaka en äkta man, G. När hustrun plötsligt dör på ett ganska obegripligt sätt kopplas van Veeteren och hans medarbetare in på fallet. Såväl detektiven som van Veeteren är övertygande om att maken G., som de båda är bekant med sen tidigare, har mördat sin fru. Fallet går till domstol, men dessvärre finns ingen som helst bevisning och G. frias. I den andra delen kontaktar dottern till detektiven polisen sen hennes pappa har varit försvunnen en längre tid. Även van Veeteren kontaktas, trots att han inte längre är polis utan har sitt eget bokantikvariat. Men givetvis vill han vara med och försöka lösa fallet, för den försvunne detektiven har påstått att han har hittat nåt som bevisar G:s skuld.

Jag börjar finna mig tillrätta med Håkan Nessers tegelstenar och tycker inte längre att de är så dumma. Det gäller emellertid endast när det inte är alltför många infallsvinklar eller hopp i tiden. I den här boken är det två och det mäktar jag med. Boken är riktigt spännande och jag läser den snabbt. Slutet är överraskande och sånt ger pluspoäng hos mig. Frågan är om jag nu inte ska leta upp övriga böcker i serien som jag har missat att läsa.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.