Kära dagbok…

Högt intresse för min blogg igår. Trist för nyfikna att jag inte postade nåt dagboksinlägg. Jag började min dag på Main Street i Uppsala, men sen reste jag ner till Barndomsland för att stanna där några dar i goda vänners sällskap och för att pyssla om graven. Motala visade sig från sin bästa sida och solen sken. Livet i sig är oberäkneligt och planer ändrades. Jag blev bjuden på mat och prat och avslutningsvis två delar av Tyst vittne från 2016. Det blev finfint.

Idag regnar det här. Jag sitter på Bispmotalagatan vid ett vitt köksbord och skriver, medan vännen Mia är dotter. Dagens planer är inte fastställda mer än att jag ska ge mig ut en stund. Det går bra att tänka i regn i Barndomsland, det har jag gjort många gånger förr. Tankarna stannar fortfarande inuti. Att skriva är ett behov jag har, men det är ingen som helst glädje i det för tillfället. De viktiga orden stannar inuti eller levereras till den som är lyhörd nog att ta emot dem.

(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)

Ett mörker mitt ibland oss och kaffe på sängen på Main STreet i Uppsala.

Äntligen fick jag sätta rosor på graven, tvätta och borsta stenen och plocka lite.

Motala från sin bästa sida.

Mia och Alma bjöd på tacomiddag.

Tortilla med alltför mycket goda grönsaker, sås, guacamole och kyckling.

Jag fick dricka vin ur mina föräldrars bröllopsservisglas.

Katten Tussa var måttligt road av mitt besök på HENNES soffa.

Utsikt från Mias balkong.. Vi orkade inte med nån kvällspromenad.

Två avsnitt Tyst vittne på SvT Play avslutade kvällen.

I morse läste jag Ett mörker mitt ibland oss i Mias soffa.

I Motala får katterna minsann äta ur kristallskålar, på äkta mattor.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.