Kära dagbok…

Konsten att göra ingenting…

Det var min intention att göra ingenting idag. Semester, söndag och vilodag. Ibland vill en bara vara – även om en vill vara det nån annanstans eller bara utomhus. I morse vaknade jag före Fästmön. Lilla Anna var trött i mössan efter de två (2) drinkarna igår, men kanske framför allt av värmen. Den tar på oss alla. Gnaver, bränner. En hittar inte svalka eller lindring nånstans. Orkar inte vara i sitt eget skinn, än mindre bland folk. Kan inte ens gå naken i mitt eget hem – fast det är jag nog för pryd för att göra. Jag hittade ett par tunna, tunna svarta Pumashorts som jag har älskat. Nu är resåren slut i dem och jag har knutit dem runt min trinda mage med dess snöre. Fult. Men de är nog det svalaste jag kan ha på underkroppen och på överkroppen linne, förstås.

Jag läste en del i morse. Vävarnas barn är bra, men ganska omtumlande. Människor har fått slita så ont, jag blir heligt förbannad när jag jämför hur bra barn och vuxna har det idag. Vi som arbetar har lagar och förordningar som reglerar arbetet och vi jobbar helst inte mer än åtta timmar om dan som anställda på heltid. Ändå går folk in i väggen… Barn slipper jobba överhuvudtaget i vårt land. Skolplikt infördes på 1800-talet, men dagens barn orkar knappt med att gå i skolan. Så det har blivit… Och så hade det inte blivit om det varit Toffelstyre. Då hade männen varit rädda dessutom – allt enligt boken jag läser, i alla fall. (<== skämt)

Omtumlande läsning.

Rädda män och toffelstyre…

Frukost intog jag idag i sällskap med Anna på ballen*. Det är gott med bär i yoghurten, men jag skippar vare sig honung eller müsli. Anna ser till att jag får protein i mig och kokar ägg åt mig varje dag också. Nyttigt och färggrant! Jag fick energi och strök, dammsög och lagade resenärernas kläder. I morgon åker de och jag blir hemma med katterna. Lite fängelsekänsla är det, för jag kan ju inte åka nånstans, nån måste se till att katterna får mat och tömda pottor. Nån kompis att träffa de här dagarna har jag inte direkt heller, men i eftermiddags, när Anna och jag var iväg för att handla lite, blev i alla fall servitören på Trattoria Alessandro glad att se mig och trodde att vi skulle äta där. Det skulle vi tyvärr inte, men jag lovade att komma och äta i veckan – bara för att jag blev så glad att nån blev glad att se mig. Han tog till och med i hand…

Färggrann och nyttig frukost på balkongen.

Jag lagade kläder åt resenärerna.

Jag funderar lite vad jag ska hitta på de här dagarna utan Anna. Ett tag var jag inne på att gå på bio nån kväll, men det är ingen film jag vill se, förutom Mamma Mia del 2 – och den vill jag ju se med min kära. Nej, jag ska nog unna mig utemiddagar och utöver det ägna mig åt mina älskade böcker. Det är med de senare jag reser. Just nu reser jag i tiden, till 1700-talet, och till Stockholm. Härnäst tänker jag nog resa till… Brighton. Ja, tack och lov att det finns litteratur så en får lite input och åtminstone kan läsa om andras verkliga eller fiktiva resor. Det är faktiskt en omöjlig konst att göra ingenting.

Vad finns det för drömmar här bakom?

På dagarna drömmer jag om sånt jag aldrig kan uppnå, på nätterna vill jag bara sova, utsläckt, slippa tänka. Jag sov ganska bra i natt, det är en fördel med alkohol. Mina drömmar finns bakom stängda dörrar. En kan fantisera ihop vad som helst då, det blir i alla fall aldrig verklighet. Men mina drömmar är få och små.

Nu har Anna lagat och ätit mat med sina barn. Själv fick jag ont i magen och ingen lust att äta alls. Och det är inget som nån behöver bekymra sig över, jag överlever det också.

I kväll blir det fjärde delen av Mordet på Versace på SvT1. Förutom det… ingenting.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen

Livet är kort.