Kära dagbok…

Det är vardag igen. Den här veckan är ganska lugn på jobbet, förutom att den är kort. I stället för fem arbetsdagar innehåller den tre och en halv. Det är skönt att börja så efter en ledighet längre än en vanlig helg. Fast icke desto mindre har jag haft en hel del att göra idag. Jag smygjobbade lite under semestern, men det var av praktiska skäl så jag inte skulle bli stressad när jag kom tillbaka i tjänst. Därför kunde jag utan större press ta tag i det nya årets första arbetsuppgifter, delta i två möten och planera för kommande aktiviteter. Involvera och informera blev dagens ledord.

Dagens ledord.

∼ ♦ ∼

Det var rätt dött i omgivningarna i morse. Jag trodde att det skulle vara svårt både att komma till ro igår kväll för att somna i vettig tid och att kliva upp klockan 5.30 idag. Allt gick bra. Igår kväll såg jag säsongsstarten av Bron och den var så bra att jag blev trött, tror jag. Eller också var det det långa telefonsamtalet med vännen Mia som gav mig ett lugn. Hon är bra på det, hon Mia. Hon känner mig, hon vet min bakgrund. Det är gott att ha såna vänner i sitt liv.

Min dag kunde jag inleda vid det som ännu ett tag till är mitt köksmöblemang. Stephen Kings bok Att skriva är fantastiskt bra (i alla fall den första tredjedelen som jag nu har avverkat), en blandning av självbiografi och handbok för författare. Jag fick tillfälle att prata varmt om boken tidigt i morse för en litteraturintresserad kollega. Och läsa en stund vid lunchen, för i Tysta matsalen var det verkligen tyst idag – jag var ensam.

En fantastisk bra blandning av självbiografi och handbok för författare – i alla fall den tredjedel jag hittills har läst.

∼ ♦ ∼

Blanketter är inte min grej.

Under ledigheten fick jag en blankett av mäklaren att fylla i. Blanketten ska vara underlag till deklarationen. Jag fattar ingenting, men jag har försökt fylla i den efter bästa förmåga. Igår mejlade jag den till mäklaren. Vi har gått igenom det jag har fyllt i och det saknas en uppgift som jag får om cirka en månad från min bostadsrättsförening. Jag skrev under och postade blanketten i kväll, så kompletterar jag uppgifterna när jag får dem. Blanketter ger mig dålig mage, de är inte min grej. Mäklaren är tålmodig och förklarar. Det känns bra.

Vad gäller ämnet krämpor (på tal om dålig mage) ser tromboflebiten bättre ut idag. Den är i alla fall inte lika irriterat röd som igår utan snarare brunare. Jag tror att det är bättre..? Tyvärr värkte den en del på jobbet (känns lite som tandvärk fast i benet) och den receptfria antiinflammatoriska gelen, som är vad jag har att tillgå, blev kvar hemma. Därför blev det bara smörjning tidigt i morse och i kväll. Jag lägger ut en bild på dagens ben och gårdagens här på bloggen och hoppas på att inte få några jävla ”gilla”. Igår kväll gjorde jag misstaget att lägga ut en tromboflebitbild på Instagram – och fick ”likes”. Jamen, hur kan folk ”gilla” att jag har en propp i benet?! När jag skrev en kommentar om det var det nån som svarade att det var ett sätt att visa sympati. OK, om folk vill vara sympatiska, varför inte skriva nåt i stället för att gilla det onda? Eller är det för jobbigt att skriva ”krya på dig!”???  Ibland förstår jag mig inte på hur folk resonerar.

Idag är tromboflebiten brunare än…

…igår.

∼ ♦ ∼

Det är kolsvart ute och lite regnigt. Jag har veckohandlat och köpt en Findus-rätt till lunch i morgon. Idag smockade jag i mig Annas goda kycklingbullar och penne, men kalkonen vill jag spara ett par dar till, den är ju lite festligare så den kanske jag äter på trettondagsafton till middag i stället.

∼ ♦ ∼

Mamma på ID-bilden från 2010, men ganska sig lik som jag minns henne från oktober 2016.

Idag är det lilla mammas namnsdag. Och även om hon inte hade Svea som tilltalsnamn, vilket min mormor hade, känns det lite ledsamt att inte ringa och gratta. Jag har köpt en Trisslott som jag ska skrapa och tänka på mamma.

Jag saknar dig, mamma, men jag har INTE glömt dig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.