Ett inlägg om ett vin.

Högklassigt – och försvinnande gott vin!

Det är tungt, tråkigt och jobbigt att rensa ut sitt hem. Därför ville jag peppa mig med ett gott vin på fredags- och lördagskvällarna till ostar respektive pasta med kycklingfärssås. Valet föll på en flaska Zenato Ripassa Superiore 2013. Flaskan köpte jag för tre veckor sen, ungefär, till priset av 195 kronor. Italienskt och lagom dyrt torde inte vara nåt skitvin, eller..?

Igår öppnade jag vinet för luftning ungefär samtidigt som jag tog fram tre smakrika ostar ur kylen på en av köksbänkarna. Ostar ska inte serveras kylskåpskalla, de ska vara ljumma som mina strumpor, ungefär. En Cambozola och en Taleggio fick sällskap av brittiska chiliosten Red devil. Kex och röda druvor ställde jag också fram. Druvorna var perfekta som eftersläckning av den heta chiliosten. Annars kan ofta druvor krocka med vinet. Är de tillräckligt söta brukar det emellertid gå bra.

Systembolaget är den här gången inte helt oenigt med mig vad gäller det vinet serveras till. Lagrade hårdostar går bra, men även smakrika och grillade lamm- och nöträtter. Så här kan en läsa på webbplatsen om vinets smak och doft:

”Kryddig smak med fatkaraktär, inslag av mörka bär, plommon, russin, eneträ, mörk choklad och vanilj. […] Kryddig doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, russin, eneträ, mörk choklad och vanilj. […] 

Det här vinet är verkligen kryddigt och fylligt. Det fyller liksom hela munhålan med sin kraftiga smak. Lite senare igår provade jag frukt- och mandelchoklad till vinet – det gick utmärkt. Dagens pastarätt var smakrik, men vinet var lite för kallt för att komma till sin rätt helt först. Det tog inte lång tid innan det var ljummet och mötte pastarätten fantastiskt bra.

Ett riktigt högklassiskt vin – och försvinnande gott – är detta. Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.