Kära dagbok…

Illamåendet och tröttheten på kvällarna känns som dubbla solskyddsgardiner.

Nej, jag har inte mått så bra de sista två kvällarna. Jag dras med ett illamående som jag inte känner av på dagtid, men som infinner sig kvällstid. Det har varit som att dra ner mina dubbla solskyddsgardiner på jobbet – mörkt. Jag har känt mig sjuk och trött och jag har sovit dåligt. Det vill säga jag har inga problem att somna, det är de ständiga uppvaknandena varje natt som är uttröttande. Igår kravlade jag i säng vid 21-tiden. Min tanke var att jag kanske skulle orka läsa en stund i sängen, men icke. Jag släckte nästan genast lampan och somnade som vanligt till ljudet av sovrums-TV:n (då slipper jag höra grannarna). Nästan gång jag vaknade var klockan 23. I natt sov jag i alla fall lite mer än natten innan. Det finns nog insomningstabletter i medicinlådan, men jag är sån att jag inte vill ta.

Tisdagsfest.

Min psykolog, som jag förresten ska träffa på måndag för ett sista samtal efter sommaren, tyckte att jag skulle ta några droppar vin i stället för ett piller. Mycket bättre idé ju! Därför dukade jag upp en liten tisdagsfest igår kväll. Festmåltiden bestod av kex, ostar, gröna druvor och ett glas rött. Ett glas, alltså. Mer tar jag inte om jag dricker vin en vardagskväll eftersom jag ska upp så tidigt och köra bil till jobbet.

Som sagt sov jag bättre i natt. Kanske berodde det på vinet eller kanske att jag var så utmattad efter natten innan. Illamåendet var inte lika häftigt som kvällen innan heller. Men ändå. Jag undrar vad det handlar om.

Mobilalarmet står på 6.15 varje vardagsmorgon. I morse vaknade jag 5.30. Kollade mobilen lite innan jag klev upp kvart i, ungefär. Det gav mig en ganska god stund att läsa. Jag läser en psykologisk thriller just nu som jag fyndade second hand i juli. Boken köpte jag för att jag trodde att jag hade läst nåt bra av författaren tidigare. Det visade sig vara fel. Helt ny bekantskap är Erin Kelly emellertid inte. Som jag tidigare har skrivit här står hon bakom Broadchurch, en riktigt bra brittisk thrillerserie på TV. Lågor av hat, som boken heter jag läser nu, är riktigt ruggig och bra. Katastrofen ligger på lur runt hörnet, känns det som.

En ruggig psykologisk thriller.

∼ ♦ ∼

Kardemummablomman och jag har roligt och trivs på jobbet.

Min arbetsdag har som vanligt bestått av gott och blandat i en lagom dos av mest roliga arbetsuppgifter. Jag har skrivit de sista grundtexterna till mitt nyhetsbrev, så att jag kan göra produktionen färdig i morgon eftermiddag för publicering fredag förmiddag. Vidare har jag ägnat en del tid åt ett stort projekt jag är inblandad i som ansvarig kommunikatör kring en ny lag som kommer nästa år. Arbetet bröts lite mitt i för en halvtimmes lunch med konsulten – och då träffade jag på LEO nere i restaurangen. Jag tackade honom för att hans bild på mig påminde mig om att jag borde banta. MORR!

∼ ♦ ∼

Återremitterat ärende att gå igenom strumplådan.

I morse ställde jag fram strykbrädan. Det är bäst att ta tag i strykhögen innan den blir dubbelt så stor. I helgen blir det eventuellt andra saker som ska göras – både roliga och mindre kul. Bland annat planerar jag att ställa ihop möblerna på ballen* och packa in allt i presenningar. Men det är också Kulturnatt här på lördag och eventuellt strålar jag samman med Fästmön på stan när hon har slutat jobba. Det är lite avhängigt vädret. Prognoserna ser inte så väldigt lovande ut, dessvärre.

Utöver inpackning av ballen skulle jag behöva gå igenom strumplådan igen. Återremitterat ärende, alltså. Två dar i rad har jag satt på mig strumpor utan fungerande resår. Irriterande! I måndags kändes dessutom trosorna väldigt konstiga. När jag gick på toa på jobbet första gången den dagen insåg jag att jag hade satt på mig dem bak-och-fram… Så nej. Jag är inte så pigg om morgnarna som en kan förledas att tro att jag är…

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen

Livet är kort.