Ett inlägg om en bok.

Det var av en händelse jag upptäckte Ann Rosmans böcker – och föll för dem direkt! Visst påminner de om Camilla Läckbergs i det att de innehåller parallella berättelser varav en del är historisk. Men faktum är att Ann Rosmans böcker är bättre. Nu har jag läst ut Mercurium, den fjärde delen om polisen Karin Adler. Boken fyndade jag i maj på Myrorna i Boländerna.

De två berättelserna i den här boken är dels den från 1800-talets början om Metta Fock Ridderbielke, som döms att sitta på Carlstens fästning för mord på sin man och två av sina barn, dels en nutida historia om en maskerad där plötsligt två personer mister livet. Berättelserna hänger förstås ihop, men personligen tycker jag att den historiska delen av Mercurium är den bästa. Den fullkomligt slukar jag, medan den nutida delen känns lite som om den är ditlagd bara för att. För att vadå? Jag följer med spänning fru Mettas liv och hur hon isoleras, inte ens får skriva, men ändå finner på ett sätt att skapa ord. Berättelsen om Ekebladarna känns… lite annorlunda. Det är som om författaren inte riktigt har lagt nån värme i den, den blir… rätt platt.

Toffelomdömet blir högt, men det som inte ger boken full poäng är just den nutida delen som känns… trist, bara.

Livet är kort.