Kära dagbok…

Att inte ses gör också ont.

Att sitta på kanten till en brunn, nyss uppkommen därur, är ett vanskligt balansföretag. Det räcker med det lilla så puttas jag över kanten, tillbaka ner. Av erfarenhet men också av tillskott har jag emellertid verktyg att ta till. Verktyg, som efter envis användning ofta funkar på allt utom på sorg. Jag bara lamslås av sorgen understundom trots att jag verkligen inte känner efter eller letar efter nåt att må dåligt över!  Vet inte hur jag ska klara av en påsk, en födelsedag, en sommar, ytterligare en födelsedag  – för att därefter möta den mest älskade årstiden, hösten, sen förra året sorgens period. Det känns övermäktigt! Jag kan försöka ta mig i kragen, som så många tycker och gärna säger att jag ska göra. Tro mig, det gör jag varje dag för att kunna gå vidare. Men vissa dar faller jag ner i brunnen av ett obetänkt ord, en dömande blick eller kanske rentav ett uteblivet ord eller blick. Att inte ses gör också ont.

Så jag köpte mig själv blommor igår. Tulpaner till tröst när ingen annan fanns att få. Den här gången följde jag till punkt och pricka skötselråden på plasten för att tulpanerna inte genast skulle sloka. Jag såg också till att inte ta den bukett i hinken på ICA Kvantum som jag såg en gubbe sätta tillbaka utan att blomskaften nådde ner till vattnet (tack för tipset, Lisa Läsare!) – den lilla mängd vatten som nu fanns i hinken. Och  jag gjorde rätt – tulpanerna är ännu raka och till stor tröst för ett melankoliskt sinne!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Renbäddat i sängen under ikonerna.

När jag är ledsen är städning ett sätt att komma tillbaka på banan. Jag städade som en galning igår, ändå känns det inte rent här. Dessutom innebär städning ju numera att jag dammar mammas små saker och försöker komma åt med dammasugaren under en del av hennes möbler. Sorgen gör sig påmind, ger melankolin en kick framåt.

Jag tvättade och bäddade rent också. Kanske kan jag idag bara mest få vara lite trött och vila mig? Det är bara en smärre strykhög som inte är omhändertagen än. Jag älskar känslan av att krypa ner mellan rena lakan. Självklart ska en vara nyduschad också!

På eftermiddagen hade jag handlat hem middagsmat. Jag står fortfarande på önskemat, men inte fan hjälper det? Av en halv grillad kyckling och potatisgratäng köpt över disk åt jag hälften, ungefär. Resten gick i komposthinken, skäms jag över att säga.  Vi kastar ju inte mat i min familj… Och jag hade ändå ansträngt mig och dukat fint, försökt få till en mysig middagsstund. Det var bara vinet som slank ner finfint, lite för finfint. Tyvärr blev jag inte berusad. Jag petade i mig några kex med ost och mer vin. Inget hände. Jag petade i mig frukt- och mandelchoklad och mer vin. Nada. Nichts. Nothing. Och efter att ha pinat mig att sitta uppe – det var ju ändå lördagskväll! – kröp jag till sängs vid halv tolv och sov nästan hela natten (kors i taket!), ända fram till halv sju i morse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söndagsmorgon i renbäddad säng.

Den sista söndagen i februari är grå och trist. Det har snöat mer i natt och borta är gårdagens blå himmel och sol. Jag perkolerade kaffe och tog med mig in i sovrummet där jag läste min bok på gång. Den är jättebra, men dessvärre har några nygamla åkommor dykt upp som försvårar läsning: mitt ena öga kliar, svider och rinner (gör det svårt att se), vänster tumme domnar och höger tumme ömsom krampar, ömsom nervrycker (svårt att hålla boken). Ingen njutning av litteraturen heller, med andra ord, bara jävla melankoli…

Jag ska försöka få kontakt med Telias Kundtjänst idag, denna gång via Twitter, och se om jag inte kan bli uppringd. (Notera, för övrigt, om du klickar på länken till Telia, att deras telefonnummer inte finns bland kontaktuppgifterna. Men att ringa 90 200 är ju ganska lönlöst, en hamnar alltid i telefonkö. Rätt fantastiskt med tanke på att Telia också är en teleoperatör… ) Det är det senaste i det ärendet. Eller? Jag har tre helt skilda frågor, så vi får se hur det går. Jag försöker hålla mig milt positiv idag, melankolin till trots.

En livlina ryker nog senare under dan, för jag längtar efter att prata med nån som känner mig väl, en vän från länge sen. Jag måste också inse att det finns andra än jag som inte är superduperglada, andra som behöver lite omtanke och tröst, rentav..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.