Ett inlägg om en bok.

Allting har en ände, korven har två. Fast nu ska jag inte skämta bort det faktum att jag läste ut den femte och sista delen i Per Anders Fogelströms Stadserie i morse, Stad i världen. Jag lider av separationsångest. Det här är något av det bästa jag har läst!

Seriens sista del handlar om efterkrigstiden fram till 1968 när boken kom ut. Staden Stockholm är helt förvandlad. Mot slutet av boken blir det högertrafik och spårvagnarna avvecklas. Det känns som en evighet. Det är knappa 50 år sen. I den här boken knyter författaren ihop säcken i och med att Emelie dör. Läsaren får följa släkternas nya generationer en bit in i livet. Det är alldeles utmärkt att författaren i slutet av boken har skrivit ner vilka personer som ingår i vilka släkter, för nu är det många att hålla reda på… Lika intressant är det att få årtal till samtliga böckers kapitel.

Farmor och farfar träffade uppenbarligen författaren i Norrköping 1973.

Vilket otroligt arbete Per Anders Fogelström har gjort med Stadserien! Hans uppdrag i Stockholms stad från 1961 och framåt var säkert nåt som både inspirerade och gav underlag till serien. Per Anders Fogelström har skrivit flera andra böcker. En har jag läst, Sommaren med Monika (1951), och en bok i mitt morsarv återstår att läsa, Vita bergens barn (1987). Den senare sägs introducera karaktärerna i Stadserien.

Nästa år skulle författaren ha fyllt 100 år. Min farmor, som delade Viborg med Per Anders Fogelström, och farfar träffade honom i Norrköping 1973 ett knappt halvår innan min farfar gick bort. Efter farmors död 1982 hamnade böckerna i Stadserien hos mina föräldrar. Och nu står de hos mig i Uppsala. Jag får i alla fall ha böckerna kvar – och minnena av dem som ägt dem och läst dem samt läsupplevelsen i sig. Det är jag så tacksam för.

Toffelomdömet blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag tyckte om...

Mina drömmars stad

Barn av sin stad

Minns du den stad

I en förvandlad stad

Livet är kort.