Kära dagbok…

Jag hittade mammas och farmors kors.

Så långt räckte empatin och omtanken från somliga. Från andra går detta inte att mäta, för de finns kvar även om jag är en igelkott, en tiger eller en elefant. Nån lärdom ska en dra av sina sorger. I det här sammanhanget har jag lärt mig hur viktigt det är att finnas till för den som har det svårt, att inte svika oavsett. Men människor tröttnar rätt fort idag. Jag är väl inte värd nåt heller. Efter De Sju Svåra Åren trodde jag att det inte fanns några kvar. Det fanns det. Några få men de bästa. En del behöver bara inte framhäva sig själva, de samlar inte poäng. För dem är det bara självklart att inte stå bredvid och se hur nån faller utan att sträcka ut en hand. Jag tackar för att ni finns kvar. Tro bara inte att jag är på väg att bli hård och bitter – jag gråter fortfarande, många gånger, varje dag. Igår kväll grät jag en skvätt av nån sorts glädje i alla fall: jag hittade mammas guldkors. Ursprungligen var det min farmors, men mamma fick det när farmor hade gått bort 1982. Mamma bar det senast på en begravning vi var på i april. Jag ska bära det på mammas begravning den 11 november. Vi är många som bär kors av olika tyngd och av olika skäl. Jag bär det för min tro och för att jag vet att mamma älskade det här korset.

Igår kväll var jag trött, men pratade en stund med Lucille i dörrhålet innan jag gick in i duschen. Hon sa till mig att vara egoistisk, att bara bry mig om mig själv, att bara lyssna på mig själv, göra det som är bra för mig. Det är svårt. Jag är van att bry mig om andra. Men hon har rätt på sätt och vis – min ork är slut och jag behöver den för att klara av att ta mig ur sängen varje dag, att sköta min hygien, att tvinga i mig nåt att äta, att sova, att fixa allt det praktiska mitt i sorgen.

Till natten somnade jag till ljudet av en skräckfilm. Det måste finnas ljud som jag kan fly in i när jag ska sova. Dagtid flyr jag in i böckerna, som så ofta förr, i stället. Jag blir nån annan, en åskådare till fiktiva skeenden. Sen går jag till nästa. Det ger mig nåt annat att tänka på en stund, även om det förvånar mig att jag kan tänka på annat än Sorgen just nu… I morse bytte jag ut Mons Kallentofts senaste mot Anne Holts senaste. Jag uppskattar mitt förråd av olästa böcker oerhört!

I morse bytte jag Kallentoft mot Holt.

Kraften räckte till att fota det här vackra trädet vid jobbet.

I morse skrapade jag ihop kraft att åka till jobbet. Jag fick i mig en skål fil med drottningsylt och lite Pro Viva svartvinbär. Då hade jag inte ätit nåt sen jag åt kexen med ost hos Fästmön igår eftermiddag. Att det ska vara så svårt… Med mitt förnuft vet jag att jag behöver äta för att få kraft och energi att orka. Men tuggorna växer i munnen och det känns som om jag inte har rätt att äta för att jag sörjer. Den sista kvällen jag satt hos mamma gav jag mig tillåtelse att äta den där veteskivan som en rar undersköterska kom med till kaffet – bara om mammas värden steg på displayen. De steg aldrig, de sjönk, värdena. Veteskivan torkade ihop. Det är som om jag inte får njuta. Jag ger mig inte tillåtelse för tillfället. Måste straffas för att jag lever vidare och mamma… mamma är död.

Jag är en elefant och Anna är så tålig.

På jobbet mötte jag snälla människor och vänlighet. Jag orkar bara prata med mer än en i taget, men blir varm av att människor bryr sig om. Jag kopierade mitt sjukintyg, skrev några rader till R och la i ett förseglat kuvert på R:s stol. Sen åkte jag hem, totalt slut.

Jag ska försöka tvinga i mig en bit bröd med ost på, bara för att få tugga. Sen är mitt mål att dra runt med dammsugaren ett varv här hemma. Det känns som ett alldeles onåbart mål, men jag får tänka att dammsugaren är ett kors jag måste bära. Jag känner mig som en elefant, fast inte så fin som halsbandet jag hittade igår. Det är självklart vem som ska få det! Det är så lite, ett tack för att hon står ut med mig, Anna, den mest älskade.

Livet är kort.