Kära dagbok…

Vätterpromenaden idag på eftermiddagen.

En sak som verkligen fascinerar mig i Motala är Bron. Ja, stans allra nyaste bro, alltså. Där finns många gamla broar också eftersom kanalen går tvärs genom stan. Men jag menar den nya. Mamma och jag åkte över den i bil ett par gånger när den var färdigbyggd. Och på kvällen efter att jag klappat min döda mamma för sista gången samma morgon for mammakusinen K och jag över Bron.

Trots ihållande regn och blåst hade jag bestämt mig: idag skulle Bron bestigas! Jag iklädde mig tröja, jacka och halsduk över min t-shirt och stegade sen ut genom ytterdörren, ner till Vätterpromenaden som går längs med sjön. Jag mötte några enstaka promenerare och ett antal lycrademoner som sprang. En liten båt låg och guppade på vattnet liksom några ändor änder. Annars var det lugnt och ganska ensamt.

Där är den, Bron!

Jag gick med bestämda steg, med Bron i sikte och som mål. Den är verkligen häftig!!!

Häftig bro!

Efter cirka en kvart kom jag fram till en metalltrappa. En sån där läskig hal trappa. Mamma hade aldrig kunnat ta sig upp för den, så särskilt handikappvänlig är Bron inte. Men jag hoppas att mamma såg mig från nånstans. Hon var i alla fall med mig i tanken.

Trappan till målet.

Jag höll mig i räcket och kände mig som en mycket gammal Toffeltant, men trappan var sannerligen skithal. Lite vindlande var den också. Men så äntligen nådde jag målet. Då var det som om solen verkligen, verkligen försökte titta fram!

Äntligen uppe!

Det blåste rätt bra uppe på Bron. Jag såg ut över vattnet och Motala och det kändes bara fantastiskt, jag var nästan lycklig en stund där jag stod och kunde skymta radiomasterna långt borta.

Det blåste rätt bra när jag tittade ut över Motala. Radiomasterna anas på bilden för den som har goda ögon.

Huvudet blev alldeles genomblåst. Det kändes som om vinden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Inget däremellan som stoppade.

Genomblåst stod jag och tittade ner på vattnet och bort mot stan.

Innan jag huttrande lämnade Bron upptäckte jag ett kärlekslås. Låset hade två inristade hjärtan och på ena sidan hängde en regndroppe, som en tår.

Kärlekslåset med en regndroppe som påminde om en tår.

Jag skar mig och det blödde, men jag svimmade inte.

Sen gick jag hem till mammas lägenhet, grejade lite på balkongen, skar mig så blodet sprutade lite (men jag svimmade inte) och avslutade med att dammsuga. Fästmön var ledig mitt på dan och vi telefonerade i en och en halv timme. Innan dess hade vännen FEM också ringt. I kväll har jag telefonerat med min Nästanbror. Ändå känner jag mig så ensam. Jag har haft sms-kontakt med vännen Mia och vännen Jenny och de två har försökt hjälpa mig att hitta bärkraft i Motala till när det som ska flytta till Uppsala ska forslas upp. Tyvärr verkar allt vara så krångligt att jag i skrivande stund håller på att bryta ihop över det. Jag klarar inte av att tänka klart, att försöka planera, engagera folk. Och lite ledsen blir jag över stora och små löften som inte har gett annat än… tystnad. Då föredrar jag att inte bli lovad nåt alls.

Inte hade jag tänkt sitta och gråta den här kvällen, men det är så jag har avslutat den 23 oktober 2016. Fåtöljen bredvid mig är tom. Inget blir som det var för bara ett par veckor sen. Aldrig mer.

Livet är kort.