Kära dagbok…

Mamma är uppkopplad.

En lång dag är snart till ända. Jag har varit hemma mindre än en timma och klarat av ett av kvällens två inplanerade telefonsamtal (det blev tre samtal sen) när jag påbörjade det här inlägget. Om jag trodde att jag var helt slut innan, efter De Sju Svåra Åren och efter att ha börjat ett nytt jobb med provanställning, då är jag nog totalt slut nu. Men… idag har äntligen felet hittats på mamma.

Syresättningen ville inte stiga och hon har en portabel EKG-grunka kopplad med sladdar på sig. Hjärtat har varit oroligt. I eftermiddag blev det skiktröntgen av lungorna och då hittade de små proppar. Mamma var rädd inför undersökningen och jag hann inte tillbaka (jag var tvungen att avvika efter mötet med arbetsterapeuten för att hitta ny parkeringsplats till bilen), så hon har varit väldigt trött och medtagen i eftermiddag. Jag har fått hjälpa henne på toa och hon är duktig som sitter uppe och försöker att resa sig. Men idag blev det inga längre promenader än till toa, som sagt.

Fåtöljen var tom när jag kom tillbaka efter att ha hittat ny parkering.

Vi har träffat både arbetsterapeut och doktor idag och det är verkligen skönt att veta att de har ”felsökt” mamma ordentligt och att hon får hjälp och hjälpmedel sen när hon får komma hem. Det blir vårdplanering på lasarettet innan de släpper hem henne. Arbetsterapeuterna kommer sen också hem och kikar på hur hon klarar sig i vardagen och vilka nya hjälpmedel mamma behöver och vilka gamla som ska återlämnas eller ses över. Sen blir det tillsyn och där viker jag inte en tum trots mammas protester. Jag kan inte fungera och jobba annars om jag vet att mamma inte är OK.

Jag har lämnat små rapporter per sms till min chef och till släkt och vänner. Alla är så snälla och hjälper mig på bästa sätt. Mammakusinen K ringde från bilen på väg hem från jobbet och det är så skönt att kunna prata med nån om det medicinska kring mamma – K är sjuksköterska. Och så vill hon bjuda mig på kvällsmat kanske på onsdag och det vore nog bra, jag äter rätt dåligt. Det har blivit lite filmjölk och en äggmacka idag, det är allt.

Riktig gofika! Jag snodde åt mig lite kex till kaffet idag, men gav dem till mamma för att jag tyckte att hon åt så lite mat.

Här vankade jag idag.

Det blev en lång dag på lasarettet, där enda motionen blev när jag vankade oroligt i korridorerna medan tålmodiga undersköterskor försökte tappa mamma på blod. Vid 19-tiden kramade jag mamma god natt innan jag åkte hem till en mörk lägenhet. Nu har jag ringt tre samtal på raken, nästan. Först till mammas väninna, sen till Fästmön och sist till FEM. Anna har köpt strumpor åt mig och FEM kommer över i morgon bitti. Hon har erbjudit mig att låna ett tillstånd så jag har lättare att hitta parkering och dessutom kan stå gratis! Detta gör FEM innan hon skjutsar in sitt äldsta barn till Linköping för en operation!!! Det finns goda och snälla människor, men jisses så många som råkar ut för elände just nu! Att jag för övrigt har en förstående chef, som påpekar att familjen går före jobbet, gör att jag kan fokusera på mamma och inte oroa mig för arbetet.

Det blev en lite ljusare dag idag, men även om solen sken och mamma har fått diagnos är oron tung och mörk. Jag vill ändå tacka ALLA för allt stöd jag får – här och på annat sätt! God natt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.