Ett inlägg om en bok som du kan läsa medan jag är på besök i vården.
För knappt tre veckor sen hade jag riktig tur att hitta ett par till synes oöppnade pocketböcker hos Erikshjälpen. Eller i alla fall var Caroline Erikssons bok De försvunna det – sånt känner en storläsare som jag. Nu i veckan tog jag fram boken från en av mina hyllor med olästa böcker för att kolla om boken var värd de 15 kronor den kostade.
Inledningsvis får läsaren följa en tillsynes vanlig familj på en båtutflykt från sommarstugan till en ö i den närbelägna sjön. Pappan och dottern stiger iland, medan bokens huvudperson Greta sitter kvar i båten. Till sist inser Greta att Alexander och Smilla inte kommer tillbaka. Då går även hon iland och börjar leta, men får till sist ge upp – Alexander och Smilla är försvunna. Ju längre tiden går målas en helt ny historia upp för läsaren än den läsaren med all säkerhet först tror ska utspela sig i boken. Det hela blir mycket förvirrande, även om det ganska snart står klart att Alexanders och Gretas förhållande är ganska destruktivt. Dessutom finns en mörk hemlighet kring pappans död i Gretas barndom.
Den här boken är på 237 sidor i pocketutgåvan. Trots det ganska lilla omfånget är det mycket att läsa mellan pärmarna. Det är en riktigt obehaglig och gastkramande historia som målas upp. Inget är som jag först tror – inte alls. Och för att inte förstöra läsupplevelsen för dig tänker jag inte berätta mer!
Det är hög klass på berättelsen. Författaren driver handlingen obönhörligt framåt med vissa blickar i backspegeln. Det märks att författaren är väl insatt i människans mörka delar av psyket – förutom författare kan hon skriva socialpsykolog och beteendevetare på sitt visitkort. Språket flyter på fint. Boken är väldigt svår att lägga ifrån sig!
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.