OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Pappa och jag. Här leker vi dock inte björnar.
Min pappa hade en favoritlek som han alltid lekte med mig när jag som litet barn blev lämnad i hans vård för att min mamma behövde göra annat än hänga med mig. Vi skulle leka björnar. Björnar, för att såna går i ide och sover. Då fick pappa sova och somnade gjorde väl jag också, uttråkad. Mamma blev lite… irriterad, för sen var det omöjligt att få mig att somna på kvällen. Jag undrar om pappa spökar för mig just nu, för jag vill leka björnar hela tiden.
I natt sov jag… tolv timmar. TOLV timmar! Vad är det som händer? Och nej, jag har inga problem att somna om kvällarna. Igår gick jag till sängs vid 22-tiden och somnade snabbt. I morse vaknade jag… runt klockan tio.
En skugga av den jag var?
Det är väl kanske så att allt som har hänt det senaste året har kommit ikapp mig. Och smärtan just nu gör mig också väldigt trött. Jag behöver inte ta nåt avslappnande i tablettform, jag somnar ändå. Vissa nätter vaknar jag lite då och då för att det gör ont. Men det är sällan jag har svårt att somna om. Larmet för morgonmedicinen behövs verkligen – jag vaknar inte annars.
Jag tänker ganska ofta numera att jag har blivit en skugga av mig själv. Det är inte mycket jag orkar längre, jag känner mig som 100 år och ändå har jag ett antal år kvar att arbeta. Just idag var jag glad att jag fick en lite längre sjukskriven. Ryggen känns något bättre och jag kan göra vissa av mina övningar. Men jag kan fan inte sitta längre stunder. Och eftersom hälsporren jag har plågar min vänsterfot kan jag inte heller stå eller gå långa stunder.
Först läsning och kaffe på sängen. Men jag snålar på boken.
Samtidigt måste jag röra på mig. På grund av propprisken mest, men också för att jag precis som alla människor behöver just röra på mig – få ljus, luft, stärka ben och muskler etc. Idag hade jag bestämt mig för att gå upp till stan ett ärende. Det är ingen lång promenad utan typ sex minuter för den som är hyfsat frisk. Tio minuter, en kvart för mig, dårå. Men först… läsning och kaffe på sängen. I skrivande stund har jag ungefär 100 sidor kvar i Uppsalaboken. Och jag ska säga dig, kära dagbok, att dessa sidor… snålar jag på. Gissa varför – för att boken är dålig eller för att den är bra???
Frukost med block och penna för att skriva en lista.
Frukostfil med magmedicin tvingade jag i mig efter duschen. Jag tog fram block och penna för att skriva en lista. Ja, jag är en listmänniska. Idag listade jag vad för slags och hur många middagar jag har hemma i kyl och frys. Det ska ju bli snöoväder i dagarna två (onsdag och torsdag). Eftersom jag inte vågar riskera att halka och vrida till ryggen eller ramla så att blodvite uppstår eller att jag får en smäll i huvet så jag åker på en propp gissar jag att jag får stanna inomhus då. Faaan för vintern! Men nu är det som det är. Vinter blir det varje år, förr eller senare, mer eller mindre.
Det var knappt två grader när jag kom iväg. Himlen var förrädiskt blå och vacker, men kallt var det. Jag hade packat in mig i min gamla skinnjacka med fluffig krage för att känna efter om den var tillräckligt varm för en kort promenad. Det var den. Jag gick upp till S:t Per och in på Rituals där jag köpte en bodylotion. Sen gick jag hem. Tre gånger på vägen fick jag stanna. Jag kikade in genom fönstren på bion efter Biografmaskinisten, men såg inte till honom. Vi hade sms-kontakt innan min rygg brakade och jag hade skrivit att jag skulle hoppa in på bion och säga hej nån gång snart på väg hem från jobbet. Så har det inte blivit. Du ser, kära dagbok, hur det blir när vi hela tiden skjuter upp möten med människor!
Himlen var förrädiskt blå och vacker.
Inpackad i min gamla skinnjacka med fluffig krage.
Dagens ärende!
Promenaden blev hela två kilometer lång tur och retur. Så långt har jag inte gått på en vecka. Det var skönt att känna att jag klarade av det. Jag fick inte mer ont ryggen heller. Men nu när jag har suttit och skrivit en stund – med flera avbrott, notera! – molar smärtan dovt i ryggslutet.
Hemkommen hade jag precis avklätt mig ytterkläderna när det kom sms att jag hade ett paket utanför dörren. Jorå! Bokus bud hade klarat av att tolka texten på paketet rätt.
”Leave at door
betyder ju
”Lämna vid dörren
och inte
”Lämna på entréplan
Jag blev extra glad och tacksam över läskunnigheten hos budet för paketet var ganska stort. Paketets innehåll var riktigt välkommet, för jag läser mycket just nu. Jag hade tänkt ge mig tre böcker i julklapp, men jag ger mig dem nu i stället, jag orkar fan inte slå in till mig själv. Böckerna Längst in i skogen, Han älskade dem alla och Goda grannar är till större nytta och glädje för mig nu när jag är sjukskriven.
Bokus bud levererade till min dörr idag, kors i taket!
Tre härliga böcker till mig!
Viss paketinslagning skedde dock under eftermiddagen. Det är ju nån som fyller år snart och en och annan som ska få julklappar av mig. Min plan är att köpa julklappar till fyra personer i år. Jag är redan klar med inköpen till två. Livet är kort, remember, och jag vill att några ska få klappar av mig även det här bottenåret. Ett paket ska dessutom skickas, så det står på morgondagens agenda.
Presenter och klappar som ska skickas…
…och klappar som ska vara kvar här ett tag.
I morse tog jag fram en matlåda med kycklingköttbullar och makaroner ur frysen. Det fick bli dagens middag. Kycklingköttbullarna är köpes. Jag passade på att inhandla ett kilo när de var på extrapris. På så vis får jag många middagar, men också några ”bullar” till mitt lilla julbord.
Kycklingköttbullar och väldigt mycket makaroner till middag.
Det är kväll och temperaturen har sjunkit till nollan. Jag fryser. Det blir bestämt en kväll i soffan igen, med vetekudde och filt och boken. Berättelsen i Botan går mot sitt slut…
∼ ♦ ∼
Två roliga aktiviteter bokade jag in idag. Jag hoppas att hälsan inte ställer till det. Sen länge har en lunch här hemma varit preliminärbokad. Nu bestämde vi att den blir av på söndag. Mina gäster tar med det ätbara, jag står för dryck. Vidare fick jag en hälsning från en duktig författare att h*n kommer till Uppsala för ett författarbesök nästa månad. Jag anmälde mig. Om ryggen bråkar får jag väl stå en stund. Jag blev så glad. Hoppas nu att jag både lever och kan hålla mig vaken… Det är dags för mig att kravla ur idet nu och försöka leva – i alla fall en liten stund till.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I slutet av augusti 2024, när semestern avlösts av en ny jobbtermin, nätshoppade jag några böcker när 
Historiska kriminalserier börjar komma i ropet i litteraturen. Kanske handlar det om att nutiden är så läskig ändå och såväl författare som läsare vill fly till det förflutna. Alla är emellertid inte lika bra på att skriva just historiska deckare. En av de bättre på detta är 
Böcker av lokala författare, det vill säga från Uppsala (där jag bor) eller Motala (där jag är född) med omnejd är av högt intresse för mig. Jag gillar att känna mig bekant med miljöerna i dessa böcker, miljöer som oftast är samma som författarnas hemvister. I mitten av november 2024 skickade 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 