Ett konstaterande inlägg.
Dagens fakta och dagens konstaterande blev jag varse i morse när en av mina favvo-teamledare kallade in mig på rummet och förevisade denna:
Det är faktiskt sant. Kassen var inte av plast.
Texten på kassen går inte att argumentera emot – kassen är av tyg.
Livet är kort, konstaterar jag.
Igår kväll stannade mitt armbandsur.
Det är nåt med mig och tiden som inte är… helt OK. Det kanske är mitt undermedvetna som spelar spratt. Samtidigt… spratten är rena fakta. Och den gemensamma nämnaren är att jag får klockor att stanna. Vill jag stoppa tiden? Är jag rädd att den springer ifrån mig eller trivs jag så vaaansinnigt mycket i nuet? Jag vet inte. Det bara sker.
För miljoner år sen, på järnåldern, var jag tillsammans med en person som verkligen kunde få klockor att stanna bara genom att gå in i ett rum. Det är sant – jag såg det många gånger. Nu verkar det som om jag har fått förmågan – eller förbannelsen. För ett tag sen la klockan i bilen av, igår kväll stannade mitt armbandsur och i morse kraschade tidrapporteringssystemet – för mig – på jobbet… Ruggigt!
En av de lyhörda och duktiga teamledarna på jobbet.
Jag är väldigt pressad just nu. Och känner mig stressad. Det kan verkligen vara mitt undermedvetna som säger till mig att jag behöver sakta ner. Jag gillar att ha mycket att göra, men det som är pressande och stressande är att allt jag håller på med är stämplat BRÅDIS! Dessutom är det väldigt svårt att komma in från sidan och ro ett projekt eller motsvarande iland när en inte har varit med från början. Men jag gör så gott jag kan och jag är även idag glad och tacksam över att jag har lyhörda chefer.
Den här dagen har jag trollat med lite webbsaker, nåt projekt som plötsligt dök upp, mitt nyhetsbrev som ska ut i morgon förmiddag med mera. En smärre revidering av kommunikationsplanen blev det sista jag gjorde idag efter ett svettigt möte där jag ändå landade rätt. För det var inte så att jag hade sagt nej till något, det var liksom inte riktigt överlämnat – jag hade inte fått frågan eller möjligheten.
Idag på lunchen blev jag tvungen att ta tag i livet en stund och ta en hel timmes lunch. Medan jag väntade på att det skulle bli ordning på tiden slukade jag en minimal tunnbrödrulle med tonfisk och en latte på Barista. Det snarare triggade aptiten än dämpade den, så jag tryckte i mig en banan också när jag kom tillbaka till jobbet. En minimal tunnbrödrulle och en banan är inte mycket till lunch, det som är mitt huvudmål om vardagarna. Därför har jag rotat fram en burk makrill och ska göra ett par mackor med det på till kvällsmat. I morgon blir det arbetslunch igen för jag vet inte vilken dag i ordningen den här veckan. Men sallad ska jag bli bjuden på och det är ju helt OK!
Inte mycket till lunch idag.
di Leva???
Jag känner mig som en trollpacka när jag stannar klockor och kämpar med trixiga arbetsuppgifter. Kanske har jag hallisar också, för igår trodde jag att vi hade di Leva på besök på jobbet… Han är ju lite… trollig, så att säga. (Jag har aldrig varit förtjust i artisten di Leva, det är alldeles för flummigt för mig.) Och nu får jag snart hungerhallisar. Bäst att äta de där makrillmackorna. Jag ska bara… fixa månadens räkningar först. Regnet öser ner. I kväll tar jag kommandot över tiden. Jag ska läsa min bok på gång och bara vara. Om en stund.
En bra torsdagskväll önskar jag dig!
Livet är kort. TIDEN är kort.
Eh nej. Inte banan i den bemärkelsen.
Det känns som om jag var lite off track igår och i förrgår. Idag känns det bättre och som jag är på banan igen. Ja, inte frukten, utan spåret, för att välja ett annat ord. Måndagen var bara för mycket (typ tio saker igång samtidigt på jobbet) och igår var jag så nervös för mina presentationer och eventuellt efterarbete. I natt låg jag och funderade på vad 17 vi hade bestämt om nya webbplatsens engelska sidor. Hade vi överhuvudtaget bestämt nåt??? Sen kom jag till jobbet och där arbetar jag tillsammans med sååå kompetenta människor och skärpta chefer att jag nästan stannar upp i steget för att nypa mig i armen och kolla så jag inte sover och drömmer det hela.
Nåt som också gör mig förundrad på jobbet är den tacksamhet jag möter. Jag vet, jag tjatar om detta, men ändå. I morse fikade jag utomhus tillsammans med ett av mina favvo-team. Mot slutet av rasten tog jag upp att det nog är dags att revidera teamets kommunikationsplan – allra helst som avdelningens kommunikationsplan antogs igår. Det kanske var vågat gjort, men friskt vågat, hälften vunnet, sägs det ju. Det bar sig inte bättre än att teamledaren följde med på kontoret och vi diskuterade hur vi (jag och en av medarbetarna i teamet) skulle kunna samarbeta om detta på bästa sätt. Teamledaren var så glad och tacksam att jag hade tagit upp frågan!!!
Dessa ingefärskarameller tar kål på det mesta.
Idag på lunchen hade jag ett möte kring informationsfilmer. Clark Kent* tog oss till Thaikiosken på SLU. Detta medförde att jag fick mina efterlängtade kycklingspett. Dessutom passade jag på att köpa en ask ingefärskarameller. Såna där karameller som dödar alla eventuella virus på gång. Karamellerna är urstarka och det är väl det som tar kål på omgivningen, så att säga. Mötet gick också bra. Jag kunde erbjuda stöd i form av att vara bollplank och testpilot. Sen får vi se hur det går med produktionen, för dess leveransdatum är snävt satt och beställningen och underlaget undermåliga… Det är lite synd att ingefärskaramellerna inte hjälper mot sånt, men jag hoppas ändå att jag kunde uppfattas som stöttande.
På eftermiddagen skickade vi in beställningen på nya webbplatsen. Det känns… rätt härligt! Sen är det upp till mig att hålla den levande – förutom att få till de engelska sidorna, förstås. Men ändå. Det största jobbet är gjort och om en vecka hoppas jag att webbplatsen sjösätts. Pirrigt och spännande, men härligt, som sagt!
Den lever!!!
Onsdagar har jag inte så många måsten – varken på jobbet eller hemma. Jag har vattnat mina 48 krukväxter i kväll, men redan i morse noterade jag miraklet: min apple blossom-pelargon blommar!!! Jag hade jagat just en sån pelargon under många år när jag fick tag i en förra sommaren. Sen åkte jag en långhelg till mamma – och då dog pelargonen nästan. Eller i vart fall hade lägenhetsvakten snudd på ihjäl den, för vi vattnar uppenbarligen inte våra växter på samma sätt. Nu fick jag emellertid erfara att pelargonen lever och att två klasar med blommor är på gång. Härligt!
Halva veckan har passerat och sommaren tycks vara tillbaka. Det är nåt jag får blunda för i helgen för jag måste städa, bädda rent och tvätta. Fästmön jobbar tråkpass, så vi ses nog inte. Vi får försöka se fram emot nästa helg ifall det vi ska hitta på nåt kul. Jag funderar på om vi möjligen skulle kunna ta en helg i Stockholm framöver. Du vet, bara unna sig hotellvistelse, god mat och dryck, museibesök och sånt som ger guldkant på banan. Tills vidare får mina guldkanter vara jobbet och böcker, förstås. I morse blev det bokbyte igen, från Sofie Sarenbrant till Sofie Sarenbrant…
Bokbyte från Vecka 36 till I stället för dig, det vill säga från Sofie Sarenbrant till Sofie Sarenbrant.
Mamma fick ett samtal i kväll. Under kvällen kom en påminnelse om hur viktigt det är att ringas ofta, för en dag finns det ingen mamma att ringa till igen. Mina tankar går till vännen med sorg idag!
Jag hade tänkt tillbringa kvällen med den understa boken ovan, men Anna hade fått paket och jag erbjöd min hjälp att hantera en del av innehållet. En kan säga att jag fungerade både som dörrslusk och sopgumma. Som tack fick jag gott kaffe och smörgåsar, ett och annat gos med Familjen Katt (trots att de försökte sno mina smörgåsar!) och självklart pussar. Då spelade det ingen roll att jag hade jobbat över en stund och var astrött. Kärleken är starkare än ”tröttman”!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort. Ibland orkar en mer än en tror.
Ett inlägg om en bok.
Sofie Sarenbrants böcker har jag märkligt nog läst framifrån och bak – serie- och delmässigt sett. I början på sommaren åkte Fästmön och jag på vår årliga resa till Emmaus i Gryttby. Där fyndade jag Sofie Sarenbrants båda böcker i Brantevikserien. I morse läste jag ut den första delen, Vecka 36.
Två par och tillika goda vänner har firat en rätt trist semestervecka tillsammans i Brantevik. Tjejerna i paren är båda höggravida. Men sista kvällen går paren ut till hamnkrogen för att delta i karaoken. Mellan det ena paret blir slitningarna tydliga när killen dricker för mycket och flirtar med en servitris, medan tjejen går hem. Problemet är bara att tjejen inte går hem. Hon försvinner… De kommande dagarna jagar polisen förövaren. Ingen vet om tjejen ens lever. Det är en tuff tid för såväl maken som vännerna. Försvinnandet slås upp stort i media, som naturligtvis jagar de närstående. Så hittas en död kvinna – med uppskuren mage…
Det här är väl inte precis författarens bästa bok. Det jag emellertid gillar med den är att storyn har en spännande och annorlunda twist. Tyvärr tar det lite lång tid innan jag inser att det faktiskt är just annorlunda. Samtidigt räcker detta inte till nåt högt omdöme. Kanske omvärderar jag när jag nu direkt hoppar på den den uppföljande delen, I stället för dig.
Toffelomdömet för den här boken hamnar på medel.
Livet är kort.
Idag kom straffet. Straffet för att jag skrev om att Uppsala kommuns vägarbeten och kallade dess paradgata
”världens löjl.
och hemresan från naprapaten i centrum i torsdags
”helvetet.
Tio meter från hemmet… gissa vad som pågick? Jajamens, som Bosse J brukade säga: vägHELVETESLÖJLarbete!!! Eller egentligen pågick inte nåt arbete, men vägen direkt efter första rondellen var uppgrävd på två ställen. Nån som arbetade med vägen såg jag inte till varken i morse eller nu i kväll när jag kom hem. Anledningen till att jag tycker det här är både löjligt och ett helvete är att den här vägen är ganska ny. Hur 17 kan en gatstump slitas så hårt att den måste asfalteras om efter två (2) år??? Det övergår mitt förstånd! Slöseri med skattebetalarnas pengar – från början, kanske?
Trots allt var jag på jobbet redan 7.30. Jag var nog lite nervös inför dagens presentation och möten, men allt gick bra. Jag blev extra glad när mina chefer sa vid stabsmötet att de är så glada att jag jobbar hos dem för att jag gör saker som behövs. De delar av mitt hjärta som har varit jobbfrusna sen 2009 börjar sakta, men säkert tina. Jag känner mig engagerad i mitt jobb, fast också lite frustrerad över att det blir proppar i arbetsgången ibland. Tyvärr känner jag mig inte nöjd med hur jag hanterade en uppgift jag skulle ha gjort. Samtidigt beror det inte på mig utan på att uppdragsgivaren och jag inte är tillgängliga för varandra samtidigt.
Kanske var jag inte värd den här för 70 spänn..?
Så jag var nog inte värd den där tischan jag köpte på Bigbox i Tokerianrondellen för hela 70 spänn efter jobbet. Men det skiter jag i. Den var snygg. Sen provade jag tre andra tischor också. Jag kan konstatera att jag är fet och ful. Därför blev det tjockis-svart som vanligt.
Rätt snygga kläder fanns där annars. Samtidigt förundrades jag över att de behövde vara två (2) som tog emot mina 70 spänn och lämnade tillbaka kvitto och t-shirten FELVIKT i en påse, såg jag när jag kom hem. Hmpfffffffffffff… (Det verkade ju lite slösigt med två personal för detta oerhört tunga och avancerade arbete att ta emot två sedlar, ge tillbaka en papperslapp och en påse med en FELVIKT t-shirt. Det kanske var vikningen som ställde till det och gjorde nån utmattad?)
I kväll är jag verkligen skittrött. Ändå har jag roat mig med att slänga mitt före detta facks tidning direkt i pappersinsamlingen. Det vore BRA om Dimsyn Vision uppdaterar sitt medlemsregister, tycker jag, så slipper de slösa papper och porto på mig som inte är ett dugg intresserad…
Tidningen Dimsyn Vision åkte direkt ner i pappersinsamlingen.
Ett företag som har tänkt på det där med att inte slösa papper och porto är IKEA. Lite besviken blev jag först att jag inte fick nån ny IKEA-katalog i min postbox utan bara… ett papper. Där kunde jag läsa att jag hittar katalogen på nätet eller i en fysisk butik – eller så kan jag skicka efter den via nätet eller per telefon. Och det är nog väldigt smart tänkt och väldigt lite slöseri. Samtidigt exkluderas såna som min mamma som inte är datoriserad. Fast… inte tar hon länsfärdtjänst för att åka till IKEA, precis…
NU ska jag göra allt för att hålla mig vaken så jag kan se isländska Fångade på SvT1 klockan 21.50…
Livet är kort. Ibland slösas det, ibland sparas det.
Ett inlägg om en viss trädgård i Uppsala.
En Dahlia, alldeles gratis att beskåda, i Botaniska trädgården.
Jag hade två viktiga presentationer i morse på jobbet. Först hittade min dator inte nåt nätverk, vilket var oerhört stressande, men ändå nåt jag hade räknat med. Tre minuter före utsatt tid fick jag igång skiten kontakt! Avdelningens nya webbplats och avdelningens kommunikationsplan antogs med ett par smärre justeringar. De flesta fick jag till innan jag hastade iväg för att träffa en person jag var nyfiken på för en arbetslunch i Botaniska trädgården.
Eftersom jag plötsligt fick en hel kvart över skenade jag in i Tropiska växthuset. Det ligger som en diamant i Botaniska trädgården. Och Botaniska trädgården i sig är ju en verklig oas som ligger ganska centralt här i Uppsala, bakom Slottet. Trädgården är gratis att besöka, växthuset har en entréavgift på 50 kronor om en inte som jag bara kan promenera in genom att visa upp mitt Campuskort eftersom jag är universitetsanställd. Det är en stor förmån!
Jättenäckrosen Victoria finns inne i Tropiska växthuset och ska snart blomma!
Grönt är skönt. Den här växten finns också inne i Tropiska växthuset.
Det allra häftigaste i Tropiska växthuset är förstås jättenäckrosen Victoria. Den ska faktiskt till att blomma snart, nåt den gör högst en gång om året och bara på kvällen. Därför har växthuset kvällsöppet klockan 18 – 21 torsdag – lördag den här veckan. Det är enda chansen att få se blomningen!
Just idag var min stressnivå uppe på high, men genom att flanera en stund i trädgården och inne i växthuset kom jag ner till normal nivå. En oas för själen… Därefter hade jag ett alldeles förträffligt lunchmöte där jag kände att jag fick en mentor i universitetsvärlden. DET var stort!
I morgon till lunch ska jag ha ytterligare ett möte. Då ska vi prata film. Jag jobbar på en otroligt häftig arbetsplats…
Lite visuell njutning lämnar jag dig med ifall du inte har möjlighet att besöka Botaniska trädgården och Tropiska växthuset!
Livet är kort. Trädgårdar och blommor är oaser för själen. Och att få en mentor är stort! (Fast h*n vet det förstås inte, men ändå.)
Ett njutningsfullt inlägg.
En kan visst ha spa på en måndag, ba’! Efter en tuff dag på jobbet, en krånglande mage och eksem som brännskador på fötterna är det helt OK att unna sig lite njutning efter duschen och hårtvätten. Fila fötterna, till exempel, med den braiga fotfilen som jag fick från bonusbarnen i julklapp… 2014, tror jag…
Min braiga fotfil.
När fotsulorna blivit filade och allt klister från hälsporretejpen är borta, ska eksemen smörjas. Det är både skönt och svider. Men salvan är bra!
Elocon brukar funka på de flesta av mina eksem.
Så tvätta händerna innan den mer väldoftande fotcremen masseras in under fötterna. Trampdynorna suger in cremen…
Fotcreme av en svagt väldoftande art till trampdynorna.
Sen lite shea body butter till mina fnasiga armbågar… Här hjälper inte Elocon utan det är bara just detta body butter som funkar!
Shea body butter för mina fnasiga armbågar.
Som kronan på verket… två puffar Guilty från Gucci. Och nej. Det blev inte för många dofter. Jag doftar bara… gott och spa-bra, liksom…
Kronan på verket – Guilty från Gucci.
Livet är kort. Det är bra att vara snäll mot sig själv ibland.
Jag är korthårig.
Arbetsveckan körde igång med fullt ös direkt. Fast då hade jag stått hemma vid handfatet i badrummet och svurit en stund först, för återigen var det stopp i det. Jag har svårt att tro att mitt långa hår fastnar nånstans – jag är tämligen korthårig och fäller väldigt lite. I morgon är det vattenavstängning här och jag ville ta reda på om det handlar om att folk har stopp lite här och var i rören eller nånting annat. Jag ringde vår ordförande en snabbis på eftermiddagen och han kom över i kväll för att kika. Och skruva. Han försvann upp på kallvinden… To be continued…*
Vi ger järnet på jobbet! Järnet tillhör Palle Kulings mamma. Han hade med sig det idag eftersom han undrade om nån av oss visste vilken typ av textilvara det lilla järnet hade använts till.
På jobbet ger vi alla järnet och ångar framåt. Det går så himla snabbt med allting och jag hinner knappt med att göra det jag ska nu, känner jag. Jag väntar på klartecken att skapa en sida på intranätet om ett projekt. Att jobba med en text under semestertider har inte varit nån hit – ansvariga är helt enkelt inte tillgängliga för återkoppling i den utsträckning jag skulle önska. I morgon på stabsmötet ska jag presentera avdelningens nya webbplats. Det handlar mest om att sajten har fått ett nytt utseende, men jag har också låtit ansvariga gå igenom innehållet så att det är uppdaterat. ÄNDÅ är det konstigheter… Jag har emellertid fått bra synpunkter från en insatt person och det jobbade jag med en del under eftermiddagen. Bland annat. Ett av de roliga mejlen som trillade in under dan var att Museum Gustavianum med glädje tar vår fina gamla trådväxel på jobbet. Det känns tryggt att den blir väl omhändertagen.
Tomat och svamp går an, men linser gillar inte magen.
Dagens lunch intogs i sällskap med Duktiga Annika, som är åter från semestern nu, och Mary Queen of Floods. Jag mumsade en supergod pasta med svamp, men tyvärr tog jag fel sorters grönsaker till så magen protesterade. Att jag aldrig lär mig… Det är så svårt att avstå från nåt som är gott…
Mina införda fikarutiner på jobbet uppskattas. Jag känner själv att samtidigt som jag kan gå ifrån datorn en stund och vila ögon och hjärna pratar vi en hel del jobb över kaffet. Det är bra det också, för vägarna oss emellan blir kortare för var gång vi sitter ner. Extra roligt är det när det kommer folk från andra håll i huset och sitter ner med oss. Och när cheferna deltar! Det är inte bara jag som uppskattar det, det vet jag också. Även luncherna är bra tillfällen till utbyte av information kring jobbet. Sen är det också skönt att sitta och babbla om privatsaker också.
Det blev inte världens bästa dag idag arbetsmässigt sett. Hela dan trillade det in mejl och jag tror att jag till sist hade tio saker igång samtidigt. Det blev inte bra. Jag åkte hem – tio minuter tidigare. Efter rörmokeriet plockade jag upp Fästmön och så gjorde vi en utflykt till Förorten. På ICA Solen köpte jag… säsongens sista jordgubbar..? Nu sägs det att sommaren är tillbaka igen vädermässigt, men jag har sett studenter, massor av studenter, på campus. Höstterminen har startat. De ångar på, studenterna, och ger järnet. Framåt.
Säsongens sista?
Ha en go måndagskväll! Nu ska jag äta macka innan jag går in i duschen och därefter kollar foteländena.
*Han kom tebaks, grejade och spolade. Det satt en massa läbbig gucka i röret från handfatet till golvet, men främsta stoppet var i röret under golvet. Det spolade han rent och nu rinner vattnet undan så bra, så bra!
Livet är kort. Vissa dar är bättre än andra.
Nej jag överdriver inte. Det bränner på foten.
När jag hasade hemåt idag gjorde jag det med enbart en fot tejpad. Jag hade fått klippa bort tejpen på vänsterfoten, den friska foten, den med den lilla knutan undertill. Tejpen började klia och jag kunde inte låta bli att riva. Till sist åkte tejpen av, som sagt. Det var först nu i kväll jag kunde stryka på lite av min salva. Då hade klådan gått över i en brännande känsla. Inte alls skönt, om du frågar mig. Men det gör ju ingen, så jag berättar ändå. Tejpen på onda foten får sitta på tills i morgon kväll. Då ska jag skrubba fötterna rena från tejprester och smörja dem med salva. Bara det att jag behöver vara tejpad en dag till. Jag har haft ganska ont. Det är skitirriterande att inte kunna gå så mycket som en vill utan tvingas åka bil nästan vartän en ska. Glad får jag i alla fall vara att jag klarade av att gå 1,5 kilometer igår till Fästmön och lika långt hem idag. Alltid något… Jag, som brukade gå flera mil…
När det finns mycket energi inuti en och en inte är lika rörlig som ”alla andra” får en dels försöka hushålla med det en har, dels ägna sig åt andra saker som inte kräver gång. Jag läser ju böcker. Böckerna tar mig till olika platser i fantasin. Än så länge drömmer jag om att resa, men nästa år – om jag har jobb och är frisk – då ska jag ta med mig Anna ut på äventyr. Tills vidare är jag glad att böckerna finns. Böckerna, mina sanna vänner när andra sviker, försvinner eller inte har tid. I morse läste jag ut en riktigt bra bok som var spännande på flera sätt. Nu har jag påbörjat nästa deckare. Bokbyte i Toffelhänderna idag igen, alltså.
Bokbyte idag från den översta till den undre.
Det har varit Crimetime Gotland några dar. På Instagram har jag följt hur olika människor har skildrat sin vistelse under denna deckarfestival som nu har hållits för andra året i rad. En del har bara öst ut selfies tillsammans med författare, medan andra har tagit mer nyanserade och intressanta bilder. Det gladde mig i alla fall oerhört att Emelie Schepp fick utmärkelsen Årets deckarförfattare – läsarnas pris. Hon fick även min röst. Emelie Schepp är så värd priset! (Och det säger jag inte bara för att hon är från Metropolen Byhålan!)
Premiärpåstrykning idag!
Nä, nån festival har jag inte varit på alls i år. Men idag blev det ytterligare en premiär (igår var det ju kräftpremiär på Annas balle*). Jag strök kläder från två maskiner tvätt med mitt nya, snigg-orange strykjärn. Och det visade sig vara ett väldigt bra järn – kläderna blev släta och fina. Medan jag stryker brukar jag stå och filosofera om allt och ingenting. Idag kollade jag på gårdagskvällens avsnitt av Indian summers som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Sen åt jag några bitar lördagsgodis innan jag ringde mamma mitt i maten. Hon fick äta färdigt innan hon ringde upp. Jag ringde också Anna, för just i eftermiddag blev jag lite längtansfull.
Söndagsmiddag hade jag inte tänkt ut i förväg. Kanske hade jag hoppats på att jag skulle käka ihop med Anna och grabbarna, men Anna mådde inte riktigt bra och grabbarna skulle äta hamburgare. Jag tog bilen till närmaste McDonald’s och köpte en kycklingburgare i El Maco-menyn. Mums!
Strips och El Maco Chicken Legendo blev min söndagsmiddag.
Söndagskvällen gav jag inte en minut till värdelösa Follow the money på SvT utan jag avnjöt gårdagens Tyst vittne, inspelat på DVD-hårddisken från TV 4. Jobbväskan är nu packad, rena kläder framhängda och Campuskortet ligger på stolen i hallen. Jag är redo att stryka över den gångna veckan och inträda i en ny arbetsvecka!
Ha en fin, ny vecka vad du än gör!
*Annas balle = Annas balkong
Livet är kort. Söndagskvällar är inte så dumma längre!
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Twinglylänkare
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 