OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Så där jättebra mår jag inte, men infektionen är liiite bättre. Hjärtat flimrar som tusan av och till och jag vet inte vad jag ska tycka om den nya medicineringen. Än så länge har det inte skett nån förbättring, snarare tvärtom. Plus att magen är sämre också och att jag dras med ett illamående.
Nåja, till sist kom jag till ro igår kväll. Pingstafton var det ju, dessutom. Bara det att pingsten slutade vara helg för mig när annandag pingst togs bort som röd dag. Ja ja, jag hade bestämt mig för att se första delen av en brittisk kriminalserie på SvT 1 som började klockan 21. Till den hade jag gjort iordning en ost- och kexassiett och ett glas chianti – ifall att. Jo då, ifall att infann sig och jag inmundigade det hela. Men precis när TV-deckaren kom igång hörde vännen FEM av sig per sms och ville veta hur jag mådde. Det är liksom ingen mer än Anna som har frågat om hur jag mår och hur det gick på torsdagens vårdbesök så jag blev lite paff över att få frågan en lördagskväll. Samtidigt är jag tacksam för omtanken och att några (två) bryr sig. Jag vet ju att var och en har sitt och att familjen alltid kommer först, vänner sedan. Igår svarade jag bara lite kort, för jag behövde koppla bort verkligheten och fly in i fiktiva brott en stund. Jag planerade att höra av mig senare idag i stället.
Deckaren var långfilmslång och slutade 22.30. Då fick jag för mig att fixa lite på balkongen. Nä, jag städade inte, det återstår, men jag placerade ut kuddar och dynor i soffan, ställde upp brickborden och lyktor. Och så satt jag där ute en stund och lät majvinden svalka mig medan jag kikade på månen, slottstaket och toppen av domkyrkotornen. Då var jag tillbaka i verkligheten.
Majkväll på balkongen.
∼ ♦ ∼
Så blev det pingstdag. Jag sov lite rackigt i natt. Tror det beror på hjärtat. Att ha ett flimrande hjärta är ganska ångestfyllt. Det är svårt att förklara hur det känns i kropp och själ. När hjärtat bråkar och jag känner av det – vilket jag i princip nästan bara gör när jag ligger ner – då är det svårt att fokusera på nåt annat. Men när jag inte känner av det vill jag liksom inte prata om det, vill inte kännas vid att jag har en hjärtsjukdom.
I morse blev det ändå till att bita i det sura äpplet (inte besk grapefrukt för det är det enda förbudet jag har ihop med nya medicinen!) och kliva upp och äta fil och ta medicinen. Hopptimisten och Gesällen höll mig sällskap. Sen fixade jag kaffe och tog med mig i min söndagsmugg från V och kröp ner i sängen en stund igen för att läsa. Fast komma till ro kunde jag inte riktigt. Det var ju aviserat ett besök idag nånstans mellan klockan tio och elva för upphämtning av alla jädra flyttkartonger…
Just som magen ”bröt ihop totalt” ringde mobilen. Flyttfirmans killar skulle anlända om 30 minuter och hämta kartongerna. Givetvis fick jag stresspåslag och hjärtat skenade, det kände jag tydligt. Jag har blivit mer uppmärksam på flimret nu sen kardiologen tyckte att jag måste lära mig att våga känna efter. Killarna kom en timme efter samtalet. Då var magen OK, men jag mådde illa. Det var två av killarna som packade åt mig och de var väldigt imponerade att jag hade tömt alla (nåja…) flyttkartonger så snabbt. De flesta kunder tar flera månader på sig, hävdade en av dem, så då fick jag känna mig lite nöjd. Jag ringde till vännen FEM och berättade om ”allt”.
Mitt gästrum har blivit ett gästrum utan tomma flyttkartonger. Det gör mig också nöjd.
I källaren glömde jag fota före, men det var minst lika många tomkartonger där som i gästrummet. När de var borta såg man hur sunkigt förrådet såg ut.
I förrådet stuvade jag om lite när jag hade vilat en stund och hjärtat lugnat ner sig. Några värdesaker har jag inte i källaren, men jag tog ner en blå låda med påsksaker och ett par mindre, tomma flyttkartonger som inte var flyttfirmans. Och så tog jag upp mammas fotpall, torkade av den och gav den till jobbryggan att vila på.
Sen trodde jag att klockan var jättemycket. Det var den inte. Jag gick till Korgtassen och köpte dryck och glass, sånt en kanske får lura i kroppen när en ska ta medicin som upprör magen. Och förresten tyckte jag att jag var värd glass till eftermiddagskaffet efter dagens prestation. Synd bara att jag hade den i ryggan när jag mötte min granne H som jag hade sms-kontakt med igår, men som jag inte har hunnit träffa på hemmafronten än. Glass smälter fort i den här värmen. Några ord bytte vi i alla fall och ses ska vi, men kanske inte förrän om ett tag eftersom somliga ska ut på resande fot. Andra får då vara hemma och till exempel äta glass.
∼ ♦ ∼
Som synes på en av bilderna ovan har jag behållit några flyttkartonger. Jag har några uppe i lägenheten också. Tro nu inte att jag slappade hela pingstdagen. Jag gick igenom de fyra lådorna bakom dörren i gästrummet. Efter att ha stuvat om i vita Billyhyllan fick jag plats med fotoalbum och frimärksalbum. Två kartonger med innehåll och två tomma kartonger ska sen ner i källaren. Men jag skulle nog behöva hjälp med det. Kan jag fresta nån med att jag har hittat en snabbare väg till mitt källarförråd än genom garaget???
Middag idag blev tre kycklingkorvar med bröd, räksallad och bostongurka. Att jag tog min nya medicin hade Hopptimisten koll på. Och ja. Det blir mycket kycklingkorv. Men det slinker ner och då får det bli det.
Pingstdagsmiddag.
∼ ♦ ∼
I morrn är det måndag och en ny arbetsvecka. Jag jobbar på distans för jag får hem hantverkare. Förhoppningsvis har jag en stringhylla på väggen i köket under måndagen. Att jag ska ha en installerad tvättmaskin är jag mindre säker på. Du får gärna hålla en tumme, kära dagbok.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Bättre än så här kunde det inte bli! Min första post till nya hemmet var en bok för recension. När flyttgubbarna såg det hade de svårt att hålla masken, men så hade de tidigare burit in 59 lådor böcker åt mig. Nåja, jag blev glad över 
När en får del två i en serie för recension vill i alla fall jag gärna läsa första delen först. Inte tror jag vare sig författare eller 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 